I björken på gården har någon ristat in DÖDEN med kantiga bokstäver.
Kanske var det ordet som dödade trädet,
kanske hade han bara ristat för djupt,
den där killen.
Jag kunde ju inte veta säkert att det var han, såklart
men,

Omgivningens sorl var soundtracket vid vårat möte.
Han hade inte sagt så mycket under kvällen.
Inte jag heller,
vi hade nog ändå inte haft något att prata om.
Han hällde upp kopp efter kopp med té
ur en termos som han gömde i en ica-kasse
så fort servitrisen närmade sig.
Jag hade just tänkt gå därifrån när han sträckte sig över bordet,
greppade tag i min handled
och bad att få följa med mig hem.

Det är exakt två cigaretter från tåget hem till mig.
Jag sa att jag gillade att röka i regnet,
man slapp oroa sig för att vara orsaken till gräsbränder.
Jag frågade om han ville ha en,
han svarade att cigg smakade bark.
Sen hade han tagit en ändå, påpekat att
tystnaden inte var lika pinsam när man hade något i mungipan.

Välkommen in i mitt handikappvänliga liv,
hade jag velat säga när jag öppnade dörren.
Istället sa jag bara
”Härborjag”,
och fick kämpa pinsamt länge med att försöka få ut nyckeln ur nyckelhålet.
”Punken är död”
sa han och syftade nog på en av affischerna på väggen.
Men jag svarade självsäkert nej.

”Är du kåt?” frågade han, och närmade sig.
Det var jag. Men inte just då.
Jag ville svara nej lika självsäkert som nyss,
istället slöt jag ögonen och nickade.
Han vände på mig och började knäppa upp mina jeans.
Det var inte så skönt,
men det var inte helt dålig heller.
Mitt under akten hade han ropat
”Ta mig lika hårt som du brukar älskling”.
Jag visste inte vad det innebar men jag gjorde mitt bästa.

Morgonen efter tog gårdagen ut sin avgift.
Jag hade låtsats sova tills dörren smällde igen.
Genom fönstret såg jag honom stanna till en stund under trädet,
kanske tog han bara skydd undan regnet.