hjärtat bankar tröstlöst
i takt med en sorg som aldrig tycktes lösa sig från tomma ord
jag skulle inte skriva den på papper
bekräfta alla tankar och minnen
likt gamla fotografier mörknande
och spruckna i kanterna
men de är vad jag har
och därför går mina ben alla vägar jag inte känner
som inte leder hem
du vill rädda mig
befria mig från mitt inre fängelse
men dina fingrar stryker förrädiskt
den identitet jag bär utanpå kläderna
i en innerlig vädjan
bryt mig om ni kan
jag själv har aldrig lyckats
vänd bort din blick
den har inte rätten att klä av mig
för ärren existerar bara då någon erkänner dem