så ringde det på min dörr, utanför stod en granne
jag blev glad, hon också det såg jag i hennes ögon

att bjuda in till fika var ingen dum ide, hon hade sin
hund med, som genast viftade på svansen och ville
bli klappad på

jag gjorde i ordning kaffe, bullar fanns i frysen, min
banankaka hade jag ännu inte stoppat i frysen

jag hade ju hoppats och trott, att någon skulle komma
och fika med mig, om det blev för eller eftermiddag, det
spelade mig ingen roll

jag sa ju kom när det passar, jag kommer att vara hemma
jag trodde aldrig någon skulle komma, men jag hade
en känsla inom mig, kanske, kanske någon nappar

kaffe, kanelbullar, banankaka och småprat det var det
som fick timmarna att flyga i väg, tänk vad mycket det
finns att prata om när allt stämmer, utan en massa skvaller

så timmarna dom bara flög i väg, hunden han fann sig
väl tillrätta, låg vid mina fötter, lyfte huvudet ibland, såg
med sina vackra bedjande ögon på mig

gissa om jag blir sugen att skaffa en hund, ett underbart
sällskap, men också ett ansvar, ett stort ansvar anser jag
att det är

så jag väntar nog ett tag till, väntar tills våren kommer jag
bott in mig ordentligt

den här dagen den bara försvann, nyss var det morgon,
nu är det redan eftermiddag och dags att snart laga mat

tänk idag känns det mycket roligare att laga mat, vad
en liten annorlunda sak, kan få det dystra och vemodiga
jag kände i morse, kan vända och bli något glatt och
positivt

som kaffe, kanelbullar, banankaka och lite småprat
kan göra att dagen blev mycket ljusare och glädjerikare




anits 7 oktober 2009