Solens strålar vilade mot den mörkblåa vattenytan. Snövita fåglar bredde ut sina lite mörkare vingar över himlen och dök ned mot horrisonten. Vinden lekte med trädkronorna och raspade lite försiktigt mot löven.
En rysning klättrade längsmed min ryggrad och knackade fram ett leénde i mitt ansikte. Solen värmde inte bara min kropp utan också min själ. Jag kunde inte se den stora sorgen längre. Den hade dragits med av vinden, druknat i vågorna, dött på havets botten.
Leéndet tillhörde mig, en vinnare, en segrare. Alla spår hade sopats bort. Jag var lycklig. Vi var lyckliga.
Jag lutade mig bakåt och lät huvudet och ryggen falla lätt till plats mot bryggan. Solen träffade mig rakt i ansiktet med sin ljuvliga doft.
Jag lät ögonlocken falla ihop. Solen värmde. Havet viskade. Vinden smög. Drömmarna spelade. Tiden flög.
Jag var djupt in i min egen värld, mina drömmars värld. Förut kunde jag vakna med tårarna droppandes över att mina drömmars värld var så långt borta från min verkliga värld. Nu var min verkliga värld mina drömmars värld. Jag grät aldrig. Aldrig av förtvivlan. Jag hade en tröst.
Drömmen ryckte till och gled iväg när en fors av köld for över min solvärmda kropp. Ögonlocken spärrades upp och kroppen spändes som en båge och flög spikrakt upp i luften. Min kropp sved av kallt vatten. Jag trodde att jag befann ig djupt under ytan innan jag bakom min suddiga syn kunde skymta solen igen. När mina nerver fått tillbaka sin kontroll ekade ett dovt skratt genom mitt huvud.
"Din..." mullrade jag och for upp som om ett bi stuckit mig. Min hand grep tag om den genomvåta handduken strax intill mig och av en ren reflex kastade jag den rakt på honom. Hinken i hans händer gled ur greppet och tog istället emot den skvättande handduken. Han kastade sin hand mot min och började springa ut mot havet, med vinden. En stöt for genom mig när han ryckte med mig. Han slängde sig ut över det mörkblåa vattnet med mig efter. Ilningar kastade sig över mig när jag skar genom vattnet. Jag älskade det.