så satt vi där igen

och ingen kom ihåg

sa det var ingens fel

och jag tjata' hål i huvet

på dom som sökt vår hjälp

dom som egentligen inte ville
höra hit till vår ordning

och igen fick vi höra

deras halvkvädna visor

och fast vi bara ville

skydda dem från våldet,

blev vi anklagade

för att krossa familjer

men så tydlig var lögnen

att ingen kunde missta

den för sanning

-men jag sitter ju här

och är rädd, sa

den unge mannen vars far

fått en kniv i halsen

Och kvinnan som skulle ha dödats

sa att pappan var världens bästa

hennes unge vän som sprungit för livet

med pistolen riktad mot ryggen

höll sig dold bakom mörka glas

och ingen av dem vågade tala

ingen kunde säga vad som kändes värst

att förlora sina ramar

eller dö en meningslös död

För Hederns Skull