Henrik hade aldrig förstått



sin mammas gränslösa ömhet.




Vad han än gjort,


vad han än sagt


föll orden:


"Kom min älskade son,

kom jag håller om Dig,


berätta nu för mamma."





Åren gick


och Henrik minns dagligen


moderns varma famn,


hur hon liksom


tolkade tillvaron


med sina spröda fingrar,


hennes doft av viol.





Henrik är gammal nu,


själv blind av ålder


och den där fördömda starren.




Numera,


som han själv har det,



kan han äntligen förstå


sin mamma - fullt ut.