Jag är bara så förbannat trött på att känna mig otrygg i varenda situation jag tar mig för.
Jag sitter obekvämt på tunnelbanan
det kryper i kroppen och
känns som att jag glider av sätet.

Vad behöver jag för att allting
(eller va?
överhuvutaget /nånting/)
ska kännas mjukt och vänligt?

Mamma säger
kan du ringa farmor och säga att hon kan komma klockan sex?
och jag skickar ett sms,
får hjärtklappning av tanken på att tala i telefon.

Nu har jag hållit andan i fyra dagar mellan 9 och 16 och
varje eftermiddag (16.01) andas jag ut för att säga en mening som legat på tungan
i sju timmar.
Men det är försent.
Jaja.

Jag hatar så mycket när mina skor gnisslar.
Korridoren är så jävla lång
och nu hittar jag inte mina nycklar.

På jobbet känns det rätt bra ändå.
Innan vi öppnat och
efter att vi stängt.

Igår natt vaknade jag,
ångestsvettigt dyblöt,
värre än en disksvamp glömd i kallnat smutsigt vatten
och min pyjamas (pappas gamla bandtröja) har inte torkat än.

Vad fan
jag känner för att äta polarbröd med leverpastej
fastän jag slutade med kött för skitlängesen
men jag vet inte,
jag känner på något sätt igen mig där.

Jag går till Ica varje dag
men handlar knappt någonting,
tittar mest på alla grejer jag tänker att jag borde ha.
Ibland köper jag några av dem och sen står de hemma och möglar.