Vandra
på vägen
till sinnesro

själv
men tillsammans
med andra
i tillit och tro

du är väl den ende
som är sjuk
nog att inte inse
det missbrukselände
som byggt bo
i våra reden

du ger
de märkligaste
beskeden
du måste vara blind
som kallar storm
för vind
katastrof
för utvecklingsskeden

den som blundar
så för fakta
får akta sig
och vakta
sina beteenden

det är just detta
vaktande
och omhändertagande
och osunda pysslande
med bruk och strategi

som gör livet så löjligt
tunt
det kan bli
lindrar
just ingenting
men hindrar ett sunt
beting
i ett verkligt uppvaknande

fötter blir
raglande runda
det är omöjligt
att vandra
och kommunicera
med andra
det är inte jag
det är mera ni
som vill irritera
och blunda

vad ska vi då göra
istället
annorlunda

fånga tillfället
ta vara på er dag
släng ut missbruksskrället
med bohag i bo
besvärligt men härligt
fyll hemmet
med tillit och tro

bryt brödet
lev livet ärligt
med varandra
sluta gnälla
och klandra
sluta skälla
och skylla
på andra
sluta förnedra
hylla och hedra
istället

tro
men tro inte att ödet
ska automatiskt hjälpa
att komma till ro
det kan lika gärna stjälpa
ersätt missbrukets
uppgivna sida
med tillit och tro
sluta glida

stanna inte kvar
bryt upp
uppskatta och värna
det du har
under lupp

nu börjar vår hjärna fatta
när du bryter vårt bröd
när vi delar liv i överflöd
kan vi rent av skratta
i vår nöd
med nödvändig
självdistans

då känner vi igen
att du inte är död
men bara går någon
annanstans

hemvägen
är inte lång
vi gnolar vår vandringssång
som en själabro

accepterar
det vi inte kan förändra
förändrar det vi kan
och inser skillnaden

att vi ses snart igen
i sann
och äkta sinnesro
nyuppväckta
och vakna om aftonen
utan att sörja och sakna
där i Jerusalem