Jag funderade mycket över lämpligheten att skriva om den romska flickan. Vissa etniciteter bär inom sig en laddnng fylld med förutfattade meningar om vad just den etniciteten innefattar. Faktum är att händelsen är alldeles sann och att exkludera det faktum att flickan de fakto var romsk bidrar inte till att skapa en bild av verkligheten som den ser ut.

Missförstå mig rätt. Jag är övertygad om att en släkt eller folkgrupp inte består av kriminella gener. Dessutom är jag inbiten individualist och ser miljön snarare än arv som den bidragande faktor som medför att vissa grupper inkluderar en stor andel kriminella. Inom bland annat ekologisk forskning ses situationer och  relationer som orsaken till en individs beteende. Stämplas man som tjuv så blir man en tjuv. Stigmatisering kan gälla hela grupper av människor och påverkar naturligtvis individen. Ur ett marxistiskt perspektiv handlar individens beteende om klass. Befinner du dig i en underklass så gäller inte heller samhällets regler för den enskilde individen eftersom samhället endast previligerar överklassen och diskriminerar underklassen. Eftersom jag själv delvis har etniska rötter i en grupp som i hög utsträckning utgjorde en överrepresentation av kriminella för ett antal årtionden sedan är jag böjd att hålla med. Vem talar idag om kriminella finnar?  Men idag är finnar inte längre en distinkt underklass, utsätts inte för andrafiering, utan betraktas tvärtom som "nästan svenskar". Min erfarenhet är också att definitionen av kriminalitet är det som underklassen sysslar med. Min berättelse kommer att visa att det är mycket kriminalitet i vårt land som inte ens betraktas som sådan.

Den romska flickan var en av dessa möten. Visst, hon hade bruna ögon och brunt hår, men jag reflekterade inte ens över att hon inte skulle vara svensk. Hon var bara en av dessa människor som man möter en gång i sitt liv och som av någon outgrundlig anledning lämnar ut sitt innersta till en total främling som jag. Jag minns inte ens vad hon hette, men vad hon berättade löste upp en av de gordiska knutarna i mitt liv. För enkelhetens skull kallar vi henne för Rosalie. Rosalie berättade om sin uppväxt. Hon var en av dessa otaliga olyckliga som till skillnad mot Stefan Löfven inte hade vuxit upp i en bra fosterhemsfamilj. För familjen var fosterbarn en god inkomstkälla. Socialen såg också till att Rosalie regelbundet fick träffa sina biologiska föräldrar. Rosalie hade sagt ja till dessa träffar, men avskydde varje minut av mötet med sina biologiska föräldrar. De var romer och djupt nersjunkna i sin alkoholism. Den svenska fosterhemsfamiljen var en traumatisk upplevelse för Rosalie. När hon skulle flytta hemifrån ringde hon socialtjänst och bad och bönade dem om att inte låta denna familj ta emot ytterligare fosterbarn. Jag minns inte exakt vad det var denna familj  gjorde mot Rosalie, men jag minns att hon berättade att när hon flyttat hemifrån så drog hon ut den utdragbara skärbrädan i köket och ställde undan den. Hon klarade inte av att se skärbrädor. Varje gång hennes fosterfamilj skulle äta middag satt hela familjen runt middagsbordet och åt nylagad mat. Rosalie fick äta gårdagens mat. Hon förvisades att sitta på en stol med den utdragna skärbrädan som bord.

När hon flyttat hemifrån flyttade hon ihop med sin pojkvän som var alkoholiserad. Hon lyckades lämna förhållandet och uttryckte konstaterade för mig att man väljer partner efter hur man växt upp. Hennes barndom präglades av alkoholiserade föräldrar och hon valde som vuxen en alkoholiserad pojkvän.
Det var när Rosalie berättade detta som jag insåg att jag begått samma misstag. Jag växte upp med en psykiskt sjuk mamma och jag har dragits till män med psykiska problem.