Ljuset, mörkret, dimman.

Vägen sträcker sig långt, så långt att jag inte ser slutet.

Vilken konstig känsla.

Den fuktiga luften når mina lungor och fyller mig med energi.

Vad skönt.

Varje gång jag går framåt känns det som om jag tar två steg tillbaka, men det kanske är bra?

Reflekterande tankar lyfter upp min blick och jag fastnar på horisonten igen.

Solen går snart ner.

Kommer jag nå slutet?

Ska jag äntligen få se slutet på den här vägen?

Mina skavsår säger att jag kommer att behöva vila på min långa resa.

Dimman lättar och det är nu skymning, solen syns inte längre och ett sken fyller himlen med olika typer av färger.

Jag kommer nog fram snart.