och jag minns en gång, när jag och han med skägget, ja, inte sigge utan en annan med skägg, när vi sladdade in någonstans på orust och skulle äta
där fanns en kombirestaurang utan dess like, de serverade husmanskost och pizza i ett,
alltiett så att säga, kanske man till och med kunde få stekt fläsk med löksås på pizzabotten, vad vet jag
där kocken kändes flötig och sådär skiten som en kock kan vara i en film från den amerikanska västern, en film där människor reser långa vägar, genom öknar och kommer fram till två hus med bensinmack

vi åt varsin pizza och kvinnan bredvid oss lämnade tillbaka sin för att hon hittade ett hårstå i maten, det blev  en filmsekvens att betrakta, då kocken och de tre andra i personalen stod över maten och kom fram till att det var kvinnans eget hårstrå, snacka om service
vi åt upp vår menlösabarnsdagspizza som smakade allt utom kryddor och sladdade ut från parkeringen och i vårt stilla vansinne insåg vi att den amerikanska drömmen nog inte passade oss och att vi aldrig mer skulle se den filmen, om pizzerian på orust

de pizzorna ligger numera på naturhistoriska i formalin och dem plockar vi fram ibland och smakar på när det regnar