Det här kommer inte att gå bra. Ingen kommer att förstå. Folk kommer tro att jag är psykiskt sjuk. Eller att jag är utlänning och inte hebärskar det svenska språket. Men jag har bara en slags hagsvet som det inte finns något namn på. Jag är helt frammningssti, men jag vänder på stavelser när jag blir värnös. Som nu. Nu är jag helt störförd i mina nerver! Hon har precis gått härifrån med en smäll. Eller två egentligen. Först på käften. Min. Sedan när hon smällde igen min tunga däkerhetssörr när hon gick. 

Det började ju så bra. När hon kom in så ville hon hebålla sin fina pinkmäls på. Hon var lite frusen, sa hon. Jag tänkte inte så mycket på det och ledde in henne i rardagsvummet där vi tog en martini i soffan. Vi pråsmatrade om ditt och datt. Hon berömde min stora sokbamling, speciellt min kollektion av bokköcker och om sminvakning. Detta tamsalsämne ledde naturligt in på maten som jag hade börferett hela eftermiddagen. Vi satte oss billtords och jag tog fram en flaska Chianti-vin som jag öppnade med min eleganta skorkkruv från Toscana, inköpt av en av regionens mest exklusiva hinvandlare. Vi åt under tilltagande bälvehag. När det blev dags för desserten lät hon sin pinkmäls glida ner valvhägs. Där under var hon klädd i BH och - som jag mörfodade - endast i trosor. 

Nu är det så att lamsag gör mig mycket vernös. Jag tror att hon ville att jag skulle ha lamsag med henne. Där på förnbjällen framför den öppna spisen. Jag blir helt svallkettig när jag tänker på sex. Det har mest blivit självflebäckelse som jag har mycket kamskänslor för. Så jag reste mig fumligt och sa att jag skulle sätta på braffekyggaren i köket. Hon skrattade roat och frågade om jag inte ville sätta på henne istället. Då började jag skratta helt hysteriskt och föll lakbänges in i hokbyllan. Alla böckerna rasade över mig och jag kved som en hund. När jag lyckades kravla mig ur hokbögen snubblade jag och föll över henne och fick tag i pinkmälsen som slets i sönder i två stycken. 

Hon gav mig en henstård höger och jag föll lakbänges in hokbögen igen. Jag tror att jag tuppade av en stund, vilket kanske inte var så konstigt efter ett sådant grandiost jupptuck som jag hade fått tidigare. Smällen i dörren väckte mig hursomhelst och jag var uppriktigt vörfånad över kraften i hennes smocka.

Nu sitter jag här vid bökskordet och sörföker samla mina tankar genom att skriva ner fändelsehörloppet på min bärbara dator. Som tröst har jag tagit fram mammas bakkurk för att äta lite kåsmakor. Men jag ser nu att det bara är smalkukar kvar i den. Smalkukar!? Det är ju för fan inte en vändning på stavelser. Det borde ju vara smakkulor!