Mötte dig halvvägs, du anade det redan då.. att det var vi alltså. jag tror faktiskt att vi log tillsammans, som två solar, som inte setts sedan big bang och hela jävla början. vi svor, precis som syndarna att vid det ögonblicket aldrig skilja oss från varandra, vi hade ett uppdrag, en rutt att gå, enda sättet att komma i mål på var genom ett magnifikt samarbete oss emellan, vi skulle gå hand i hand, två solar

Vi hade jobb att göra, vi började med att skruva isär livet till dess minsta beståndsdelar, vred och vände på allt, vad kunde detta innebära? en explosion? fred? harmoni i violett? simpel vardag, grå, men ändå så ofantligt knuten till den där. Verkligheten. Logiken förkastade vi, vi tog avstånd från den, den blev vår fiende, samtidigt skrattade vi ut vår längtan efter struktur i den pastellblå aprilhimlen. Vi skaffade speglar i alla möjliga former och färger, i dom kunde vi fortsätta med att vrida och vända på allt som levde, allt som var dött, allt som man kunde ana känslor i... DET hade vi nämligen gott om. Ibland så mycket att det kokade över och rann ut över köksgolvet, att det kletade sig fast på väggar och tapeter, golv och tak. Då valde vi att avsluta vårt påbörjade projektet och kalla det för konst. Det var allt vi behövde göra, två solar

Vi umgicks naturligtvis privat, under hösthimlarnas gåtfulla och lockande timmar, i väntan på gryningarna, då tuppen väckte oss. Då rann våra nattliga visioner ut i vägarbeternas asfalt och förbannelse, över det liv dom aldrig lyckats med, men ändå, precis som vi, skrattar åt. Då stod vi högt ovanför allt det vi betraktat i flera år och packade varsin väska, med risk för att vår egen sol skulle slockna på grund av regn. Två solar misslyckades och kallade det för konst.