Som barn, både föregås och efterföljs skrattet,
av gråt.

Inte sällan är förändringen, oförstådd, växelvis; dramatisk.


Barfota mötte jag världens stelbenthet

och nu

när tiden sinat och man sitter där,

med minnen om
lust, fägring, krokiga vägar; svåra val

som summeras i det
lilla
ordet

liv,

hänger jag mitt leende ut.


Trots att steget mellan oss mäts i generationer,
förstår jag groparna i kinden
hos pojken eller flickan

som sitter där;

precis som jag


precis som hos mig

släpper en påflugen misstro
ut sina ansamlingar

av en livsnödvändig,
salt,

ömkan

nedför röda kinder


Se i skrattet och gråten
en förståelse

ett
ordlöst språk med vilket

hon talar till mig nu

och jag vadar för en kort stund

i livets endräkt

av skrattande, förbarmande,
hatiska och
sorgetyngda

människor