Jag är nu en officiell medlem

Ett ovant begrepp för mig som nästan aldrig är medlem någonstans utan alltid längtat in utifrån men inte tagit steget även om det erbjudits mig så många gånger att jag inte kommer ihåg en enda enskild gång.

Som inte medlem kan man alltid tycka till och vara allmänt avog som det sig bör, som man ska utanför och lite emot sådär.

Som medlem gör man vad? Exakt vad innebär det att vara medlem? Måste man foga sig och följa med, måste jag utveckla mig och lära mig skriva sonetter och haikus? Jag kan inte ens stava till det.

Tillbaka till ämnet.

Medlem låter konstigt i mina ovana öron, ser konstigt ut för ögat också.

På gamla dar har jag upptäckt att jag helt oplanerat blivit medlem av en massa saker utan att tänka på det. Jag är exempelvis medlem i ett team också. På jobbet. Ett riktigt fint jobb har jag. Jag har ingen aning om varför jag är där eller vad de ser i mig men jag går dit varje dag och gör mitt bästa och sen går jag hem.

Jag är också medlem i den stora skaran av människor som är föräldrar men man behöver inte skaffa sig vänner där om man inte vill eller komma med uppmuntrande ord eller kritik. Fast det gör man kanske ändå, det är ju lite av en ofrivillig tävling, vem har den sötaste ungen på dagis, vem har den populäraste på skolan, vems barn får mest presenter och vem är medlem i mest föräldraföreningar, ordförandeskap ger extra bonus och gulstjärna..

Det ligger något hotfullt har jag alltid tyckt i medlemsskap. Något krävande, uppfordrande. Sitt inte bara där och va, du är ju medlem! Tyck nåt! Gör nåt! Skaffa lite vänner, gå ut och lek!

Jag är ingen rebell, ingen ball utanförtvärtemot människa, jag är jätteliten och ganska trött, svår och blyg fast ingen tror det. Jag maskerar min motvilja i rakhet och tvära avbrott. Hej här är jag, hejdå nu går jag.

Jag är rädd helt enkelt. Det läskigaste som kan hända är väl att man inte får vara medlem fast man vill, att man blir utkastad.

Man kan försöka göra något åt det också, förbigå det menar jag. Många gör det, jag har gjort det också. Ett sätt är att säga att man inte vill vara med. Ett annat är att vara jättetyst hela tiden så att man inte blir utslängd. Ett tredje är att hålla med den som verkar ha varit där längst och har mest att säga till om. Ett fjärde är att provocera allt man har så att man säkerställer att man blir utslängd av egen kraft, att man har kontroll.

För den som inte vet det så är kontroll väldigt viktigt för oss som inte är medlemmar så hemskt gärna.

Kontroll över läget gör att du slipper otäcka överraskningar.
Kontroll gör att du slipper bli sårad.
Kontroll gör att du får bestämma, att du inte överlämnar dig till andra. Andra otäcka människor som kan hitta på vad som helst med ditt medlemsskap.

Att vara medlem innebär att lita på. Att vara en del av något. Som en jävla kör eller nåt.

Om det inte märks så har jag lite panik just nu.

Visst, det låter ju lite sjukt det här, jag håller med.

Men tänk efter. Hur många människor är inte med i gud vet vad för föreningar, sammankomster, nätverk, grupper, konstellationer, lag och partier bara för att få vara med någonstans?

Vem vet vilka knäppskallar man grupperar sig med? Tänk om man sitter där på ett möte intet ont anandes och så plötsligt uppdagas det att föreningen man gick med i för att det lät så trevligt att laga "exotiska rätter för speciella tillfällen" egentligen är maskerade kannibaler?

Det händer hela tiden.

Att man plötsligt ställs inför faktum. Man tvingas rösta offentligt och fast hela ens varelse vill skrika ett stort fett NEJ så räcker man upp handen. Hellre en hand än ensamhet. Tänker man. Och så är man plötsligt nazist.

Det är då jag hamnar utanför. När jag inte tycker likadant. Nu låter jag som Jesus, nej - jag har också räckt upp handen. Men jag har också gått ut. Jag har tvingats leva med utanförskap och ensamhet. Jag har varit inuti, utanför och på sidan av. Men mest utanför.

Det är inte så lätt att välja men jag har i alla fall valt att vara med här. Om jag råkar bli nazist så är det ju inte mitt fel, det är allas fel, jag är ju bara medlem. När jag har varit med längst så kanske jag vågar säga nej, när jag är ordförande, jesus, ruler of the universe eller kanske bara skaffar mig lite stake.

Ja, men nej - nu vet jag inte längre hur jag tänkte från början. Hej då.

ps. jag vet inte vilken kategori det här tillhör så jag gissar lite. Medlemmarna som vet bättre kommer säkert ordna in det rätt enligt alla parametrar i efterskott, in god we trust.