I det frostiga
nästintill sprakande gräset
är hon skenbilden av en ängel
euforisk och stjärnbeströdd
som i skimret från en discokula

hjärtat hon ruvar på
är en ärrad nittiotalsrelik
en söndertuggad blyertspenna
som tjänat i oförsiktiga händer
en kvaddad dröm

när vinets sötma avtar
kvarstår enbart bitterheten
en avskyvärt sträv hinna
mellan tungan och snöflingorna
mellan henne och världen

och ingenting smakar längre
ingenting smakar längre som det ska