Att de ädla potatisarna ”Saturna”, på de sydsvenska åkrarna, luktar sig till den efterlängtade våren och bökar sig sakta upp ur mylla, för att möta solen och påbörja den årliga parningsleken i yster rullning, är väl en allmän pådyvlad kännedom, så här i fredags-mysens upplysningstid och inte bara för mig, som har snusket runt knuten.
Likaså att de skuttar nakna runt i lössläppta språng, med bara trinda rumpor, över gren och sten, för att sammanföras med sin tilltänkta hona, medan de koketterar och borstar jorden från skalet, totalt omedvetna om den lurande faran, potatisskådarna, med sina infångshåvar. Där går sedermera resan endast utför, då de infångas och fraktas iväg i rask takt, för att förädlas till Potatischips.
Vad som dock kanske inte är till allmän kännedom, är att efter infångning, sker en genomgående klassificering och analysering. En kopiös kontroll av den etiska renheten. De med inte tillräcklig tillgodosedd rundning eller de med vissa defekter såsom knölar, utbuktningar mm utgraderas till Grönsaksdisken i diverse affärer.
De är dock fortsatt Saturna, delikatessen, ”i påsar”,

Nu råkade det bli så att en påse ”Saturna” upphandlades av familjen Rosenkvist i Agusa.
Bilfärden från affären, till familjens torp, på landsbygden, var skumpig men potatisarna höll lojalt om varandra och hjälptes åt mot törnar och stötar.
Väl framme stjälptes de ner i familjens potatislåda i källaren.

Där var det definitivt mörkt. Lite omtumlade men vid gott mod började de samla ihop sig och satte igång att gnugga, putsa och plocka varandra.
Då plötsligt, utbrast en liten Saturnaunge med späd pipig röst; Det luktar här!
Alla blev stilla och tysta. Alla blev stela, upprätt vädrande potatisar! Jo, faktiskt det luktade, illa kvalmande, jolmigt och kvävande. Vad var detta? Stor oro utbröt och alla Saturna-potatisarna tryckte sig samfällt av rädsla, in i ett hörn av lådan.
Där stod de och bara skakade då en modig, fastmustig Saturnakrabat, till slut klättrade upp och sakta gläntade på lådlocket. Sakta sipprade ljuset in och till sin oerhörda förskräckelse fick de se att lådan var fylld av andra potatissorter. Det var Binje, King Edward och Asterix. Ja till och med, ”ve och fasa”, Magnum Bonum, Blå Kongo och Mandelpotatis.

Saturnapotatisarna samlade sig till rådslag och stort svammel utbröt, som gick upp och ner i brytande vågor.
Lösningen på problemet låg dock snarlikt inte långt borta, rationella som de var, efter en snabb avhandling. Dessa orena illaluktande och primitiva element skulle elimineras snabbt. Massakern satte igång, efter en snabb offensiv och snart låg alla lägre stående potatisar där, i en kvalmig gegga och hade blivit en hög med potatismos.
Efter ett lyckat angrep och utrotning, satte sig Saturnapotatisarna ner och pustade ut. Nu infann sig lugnet, ordningen och stillheten. Harmoni. Nu kunde de åter återgå till vardagens vanliga vanor bland de ädla. Ta hand om sitt ansvarsfulla göromål, bevarandet, utvecklandet och renodlandet av sin egen ädla sort.

Men vad de absolut inte haft i åtanke, var det tragiska som följde.  Potatismos härsknar.
En dag kom herr Rosenkvist ner i källaren för att hämta potatis. Han öppnade potatislådan och tog ett steg tillbaka. Tvi Vale. Han höll sig för näsan. Rutten potatis.
Resolut tog han hela lådan och gick ut i trädgården och hällde allt på komposten.
Av jord är du kommen, av jord skall du åter bli.

Han skurade ur lådan och ställde tillbaka den i källaren.

Vad Saturnapotatisarna inte heller, till syven och sist, hade observerat, var att överst på lådans lock, stod det ingraverat med vackra, sirliga bokstäver; ”Potatis”.