Jag trodde jag skulle bli som vatten. Bara låta mitt känsloengagemang flöda.
Något hittade tappen till mina möjligheter men glömde att stänga den.
När jag vaknade till, hade tappeländet rostat igen och fastnat i öppet läge.

Jag tog fram mina återstående, icke förlorade verktyg.
Slet, vred, vidga och förminska. Vattnet flöda.

Seendet, upptäckte material, som snornudlar, äggaröra och allsköns. Genom nästan omänskligt arbete, lyckades jag täppa till tappen. Dropp.
Sedan satte jag upp skylten, obrukbar. Slapp därmed betala tull för medlidande.

(Men om man med hemlig, smeksam rörelse, rör specifikt på tappen, kommer, en tunn men välriktad Stråle av möjligheter.)