..."Kunskapens makt är stort. Riktigt stort. Även för oss slynglar som växte upp med idel nya dinosaurieupptäckter, stenåldersfynd och annat som gjorde våran helhetsbild än mera komplett. Vi svävade som flugsnappare på molnen, och bokstavligt sög in oss allt som var av värde. Men det var musiken som blev vår ledsagare. Och stjärnor som John Bonham i Led Zeppelin, The Who´s galne trummis Keith " The Animal " Moon, Bon Scott sångaren i Ac Dc, även den drunknade medlemmen i Rolling Stones Brian Jones, som gjorde så att rocken fick sin myt. Johnny Thunders, och Sid Vicious som mördade sin kära Nancy Spungen för att sedan själv dö i en överdos. 70-talet var som en enda stor orgie, som tog över 60-talets frigjordhet och lössläppheter. Det mest exotiska vi hade i våran del av Sverige, var dom finska gästarbetarna som började att strömma in. Vi stod storögda och pekade försynt, och viskade i smyg: -Titta där, en finne. Wow. Jag själv lirade punk hellre än bra, i ett band som vi kallade för Kära Nån. Skulle jag försöka att definiera vår musik så skulle det vara som en olycklig korsning mellan en bulldozers skadegörelse och ett menlöst snälltågs framfart. Men vi tyckte att det lät helt okey. precis som om ängeln Gabriel hade finlirat på sin lyra. Självklart, så lät även vi väldigt punkiga i en tid då otaliga punkband ploppade fram som flugsvampar ur en gödselstack. Och artister som Björn Skifs och hans kollegor, stod för någonting annat som vi inte kallade för musik. Romantiken var som en stingslig bergodalbana, med tvära kast på lösa boliner. Vi var motståndare till vattenkammat, pressveck, knästrumpor med slog ett hårt slag för energin, urkraften och alla kickarna. Helt enkelt, vi kände oss som taggade punkrockers i ett annars så pensionäriskt land. Kort sagt, vi var vi imot dom..."