Jag minns forsen, en tidig vårmorgon
i april, kan ännu höra hur den dånade
där jag gick stigen fram

Forsen, som fick mig att stanna upp, se
hur den rusade fram, det myckna vattnet
efter allt regnande, en syn som för alltid
väcker minnen hos mig

Sommaren med soliga dagar, då vattnet
stilla och lugnt rann förbi och ut i sjön
där barnen badade och lekte

Hösten, då vattnet var mörkt, då det var
farligt att stå och se ut över vattnet som
ibland fick mig att vilja dyka ner, följa med
till och med försvinna i djupet

Vintern, när det hände att stora isblock
gick att skåda ovan forsen, vattnet som
stilla rann under isen, som i solen glittrade
som kristaller

Forsen ett minne från en tid för mycket
längesedan, en vacker plats, som ofta
blev min tillflykt när allt kändes tungt och
svårt

Forsen en plats jag inte besökt på länge,
kanske stigen inte längre finns, ingen som
längre trampar den, eller så har någon
annan börjat att vandra där, för att få känna
lugnet och stillheten


anits 8 november 2009