Där bland kullarna, som ligger som valvade runda kvinnobröst, med sina karbunklar, solandes och sökandes himmel, formade av inlandsisen, ligger de vackra korsvirkeshusen, inbäddade och vaggade vid dess däld. Gripna och tryggade av flammentanz och kaprifol, på behörigt avstånd från varandra. Så har det varit i flera sekel, i Drakamöllans Humla och så kommer det att förbli.
Bygden är en lisa för ögat och historien mossbelupen och åldrigt mångfasetterad, bland både stockrosor, människa, fauna och fågelliv.

Där mellan kullarna går stigarna, tvåspåren och grusvägarna, som spindelnät, mellan ljung, bokskog och porlande Å, fram till den lilla kurviga spruckna asfaltsvägen och brevlådestället, kontakten med världen innanför och utanför.

Brevlådestället är råkespunkten för gemenskapen, när ensamhetens ro, blir för varm under det omgärdande duntäcket och där tankar får andas, av öppen mynning.

En dag höjdes och sänktes röster runt det gamla brevlådestället.
Någon hade köpt Bostället av GammelGustav som flyttat in på hemmet. Bostället var den gård, som låg närmast brevlådestället uppe på kullen.
Det hamrades, putsades och grävskopor gnisslade. Får släpptes ut på kullarna och betesmark plöjdes.
Tiden som följde eskalerade sorlet runt brevlådorna, som snaps, som intagits en gökottesmorgon.
Så en dag och påföljande dagar, av plötslig förändring, falnade sorlet mer och mer, för att bytas ut av förtegenheten. Något enstaka harklande hördes stundom, medan rynkor i pannan, förlöstes och förökades.
Perspektivfönster med markiser sattes in på den gamla gården. Den ärriga vackre putsfasaden kläddes med träpanel och lysande plastfärg. På huskroppen, ladan, garaget, i trädgården med metrars avstånd, lyste elektriska runda bubbelmånar. Bubbelmånar på fot, på stolpe och på hänge och alla lyste samstämt.

Klas Grundén, en proper oklanderlig man, nyägare av Bostället, välrakad med slätstruket hår och rakryggad i kavaj, kom spankulerandes ner till brevlådestället och nickade till sina grannar, tog sin post för att åter spankulera hem.

En dag brast Nils i Nilsagården, medan han drog fingrarna runt hakan. ”Snart kommer ett flygplan navigera fel och störta där. Ser ju ut som en landningsbana.” Plötsligt hummade hela grannflocken sorgset enstämmigt, med en liten tillstymmelse av vämjelse i sin blidhet, medan den väntade postbilen svängde runt hörnet.

Så en stillsam förmiddag då kullarna hade burit fötter mot brevlådestället, lade sig en kompakt tystnad över bygden. Där det gamla slitna brevlådestället stått, stod nu ett nytt skinande rödmålat brevlådeställ. Rakt och fint med en enda ensam, ny stor vinröd Flexbox på i högra hörnet.
Det gamla brevlådestället med sina brevlådor, stod fastsurrat i luften med balsnöre, vid en stolpe, kraftigt slokande. I varje brevlåda låg en vit lapp.

”Hej Mina grannar!
Som ni ser har jag bytt ut den gamla, snart ruttnade ställningen, mot en ny. Jag skulle gärna se, att vi fick det mer trivsamt bland våra brevlådor och enhetligt. Samt en del brevlådor verkar sjunga på sista versen, så jag flyttar dem inte till den nye.
Brevlådan jag skaffat är en Flexbox och kostar 1295:-. Den är låsbar och namnskylt ingår med valfria uppgifter. Hade det inte varit trevligt med en ny brevlåda och att vi får det fint där vi får vår post? Är vi 5 eller fler så blir det 10% rabatt. Jag kan beställa hem dem och sätta upp dem utan kostnad för uppsättning, om ni väljer den röda, så att vi alla får det trevligare.
Vill gärna ha svar innan 1 december, så att allt är klart innan julen är här.
Vill även passa på att informera om att jag ställer upp i valet nästa år för folkpartiet. Vill ni veta mer om min politik så ta kontakt med mig eller gå in på min blogg-
MVH Karl Grundén.”

Betänkande tunga fötter släpade åter tillbaka över kullarna.

I Orrehuset vid möllan satt Gunnar Olsen och kände ilskan pyra, som elden han stirrade in i, vid den öppna kaminen.
Stina i Trollebo, kucklade oroligt, vaggandes runt i sitt kök. Stina var en försynt, trind och rund, plirandes gumma. Till slut lyfte hon telefonen med darrande händer och ringde Grundén. ”Jag har inte råd att köpa en ny brevlåda nu, innan Jul sa hon. Barnbarnen måste ha julklappar.” Det blev tyst i luren. ”Sätt då upp din gamla längst bort, till vänster på stället, tills du har råd, så att de nya andra, kommer bredvid min sa Grundén”. Sedan sa det klick i luren.

Nästa dag låg det en ny vit lapp i alla brevlådorna.

”TACK
 
Tack, men det kommer inte att kunna bli trevligare med de föreslagna lådorna. Vår gamla låda är mycket snyggare, jämfört med det föreslagna scenariot. Det är alldeles underbart att alla har olika brevlådor - och jag vill uppmana de, som till äventyrs vill byta ut sin, att välja en som inte allt för mycket liknar, någon av de två monterade. Jag ställer inte upp i valet nästa år men vill på detta sätt motverka likriktning och uniforma tendenser, i vår närmiljö och samtidigt slå ett slag för, ett brevlådelandskap i mångfaldens tecken.
Med vänlig hälsning
Gunnar Olsen, Orrehuset.”

Bredvid den ståtliga vinröda Flexboxen, satt en ordinär sliten grön gammal brevlåda, som det stod Gunnar Olsen på. Flexboxen lyste upp den, så den såg nygrön ut.
Ett tissel tonade vid brevlådorna.

Dagar gick och väntan mynnade ut. Landskapet la sig till ro.

Så plötsligt en dag kom Gunnar Olsen, till sin brevlåda och stod stirrandes stilla. På hans brevlådelock var det som en hackspett gått bärsärkagång. Hela locket såg ut som ett durkslag fyllt av hål. När han stack handen i brevlådan låg posten där och simmade tillsammans i stim och var dyblöt.
Gunnar Olsen svor. Sedan åkte han till ”Ladan”, loppmarknaden och hittade en gammal avskavd ful brevlåda som han skruva upp på stället.

Nästa dag när Klas Grundén kom för att hämta sin post, betraktade han brevlådan med vämjelse, under tiden han tog fram nyckeln och låste upp sin, stack in handen och tog ut en svart liten påse med rött rosettband på, garnerat med vissna brännässlor under snöret. Han stoppade påsen i fickan utan att observera att påsen inte var som ett durkslag utan snarare tesil. Fadäsen kom dock till kännedom då pikant lukt började stiga upp från kavajfickan.

Så var det krig.

Nästa dag när Gunnar Olsen kom till brevlådan, stod grannarna i en rund ring, runt något som låg i grässlänten bakom brevlådestället. Det var Olsens brevlåda, söndrad i strimlor, sorgset sargad, liknande en engångskaffekopp i plast som gått i flisor. På hans plats satt en ny röd Flexbox med hans namn sirligt skrivet på namnskylten. Han tog Flexboxen ryckte loss den, sparka in botten och trädde den med våld över Grundéns. Då den fastna halvvägs, klättrade han upp på ställningen och hoppa upp och ner på den som en gummiboll, medan resten av församlingen andäktigt såg på, till den satt helt påträdd.
När Grundén kom för att hämta posten fick han gå tillbaka hem och hämta kofoten. Sedan bända loss Olsens brevlåda, för att finna, sin skönhet helt repad.

Nästa dag var alla tidigt vid brevlådorna. Stina hade med sig kaffekorgen. Lätta och snabba fötter smattrade över kullarna. De stannade förstummade. Grundén hade sprängt hela gamla brevlådestället, med alla brevlådor på, i småbitar. Inne på den angränsade ängen, låg alla brevlådor som spillror i en salig röra, utspridda i större eller mindre skärvor. En av brevlådorna som klarat sig ganska hel, satt rakt över huvudet på Oskarssons ena ko, som gick i hagen. Kon stod ursinnigt och stångade hornen mot stenmuren, gång på gång, för att bli av med sin snyltgäst, medan den frustrerat stampa i backen.
Det blev ingen kaffekorg. Alla gick hem.
På brevlådestället satt en ensam vinröd Flexbox.

Nästa dag tog Stina inte med någon kaffekorg till Brevlådestället. När postbilen kom sträcktes ett dussin händer in genoms dess ruta, plockandes sin post. Brevbäraren tittade förvånat men sade sedan försynt, att om detta var en nyordning så föredrog han den gamla. Han var orolig för influensan och tyckte att det var önskvärt med brevlådor på stället istället. Medan de flockades runt bilen, rullade plötsligt ett hiskligt vrooom nedför kullen och ett väldans oljud hördes från Grundéns gård, dit allas blickar vändes mot. Brevbäraren hängde halvvägs ut genom bildörren, som började rulla.
Grundén, satt inne i sitt hus. Han gick inte ner längre till brevlådestället, förrän alla hade gått hem.
Plötsligt blev det som en solförmörkelse inne. Totalt mörker. Som om någon dragit ner alla rullgardinerna, samtidigt som han hörde ett ofantligt oväsen, som pilade fram och avslutades med ett väldigt smatter. Snart började en fruktansvärd stank krypa in genom springer och vila sig i skrymslen och vrår.
Utanför på hans gårdsplan, satt Olsen i Nilsagårdens gödselspridare, som han enväldigt snott, när Nils i gården gick mot posten, och sedan slurpat, på när, nästan, hela gödselstacken i. Nu stod den vänd mot Grundéns hus och sprutade som en fontän ut all skiten över huskroppen. Blajorna sprättade över fönster, nymålade väggar, allt. Det bara smattrade medan huset mer och mer liknade ett oglaserat pepparkakshus. Från taket rann urinen ner i rännorna och när de inte mer kunde ta emot droppade de långsamt ner på rabatterna. Hela huset skälvde. Det stank. Troligtvis ända bort till Ravlunda. Så öppnades dörren och Grundén kom yrvaket ut. Det skulle han inte gjort.

Nere vid brevlådestället backade postbilen ner i diket. När dynghögen var tömd och gödselspridare backade ut från Bostället, hjälpte alla brevbäraren, baxa upp bilen från diket medan han letade febrilt efter sin brevbärarmössa, som han någonstans på vägen tappat. Sedan gick alla hem.

Brevbäraren körde nästa dag med olust på den kurviga vägen fram. En kilometer innan brevlådestället, stod en klunga, vid en dunge och väntade på honom med utsträckta händer för att få sin post.
Nu får det vara nog sa brevbäraren. Om det inte sitter brevlådor på stället imorgon, får ni ingen post och så körde han iväg med en rivstart, med sin mössa korrekt på huvudet.

Nästa dag vid brevlådestället ringlade grannar ur stigar och grusvägar, bärandes på brevlådor hammare och spik. Stina hade målat sin fin, för att sprida lite glädje bland församlingen.
De arbetade ihärdigt, under koncentrerad tystnad, medan de då och då kastade förstulna blickar på pepparkakshuset. Hammarslag ekade dovt bland kullarna. Ingen slog sig på tummen. Då får de plötsligt se Grundén komma rusande ner för kullen. Håret står rakt upp på ända. Skäggstubben skuggar. Han är bara klädd i linne och vita kalsonger. Hans ögon står rakt ut helt galet, i handen håller han en stor slängande slägga, medan benen hans, går som trumpinnar. Man kan urskönja en gul fläck avteckna sig på hans vita kalsonger mellan hans ben när han kommer närmare.
Alla står som fastfrusna medan Grundén rusar fram mot Gunnar Olsen i högsta hugg medan fradgan rinner ur mun. Han tvärstannar då han får se Stinas brevlåda bredvid hans. Den är full av målade blommor på, en sol och en kissekatt. Han vrålar och höjer släggan mot Stina. Hon illtjuter och börja rusa. Då höjer han släggan taktfast mot Olsen. Olsen rusar blixtsnabbt efter Stina. Stina hoppar över taggtrådsstängslet till kohagen, kjolen och underbyxorna fastnar i taggtråden. Hon sliter sig loss och springer upp för kullarna med Olsen, strax efter. Sist kommer Grundén med gungande slägga. På stolpen på staket fladdrar Stinas rosa vaddmamelucker ensamt för vinden.

På vägen står grannarna och tittar på Stinas bara rumpa, som fladdrar uppe på kullarna, med skinkorna taktfast slående ihop, isär och ihop. Sedan Olsen, sedan Grundén. Kulle upp och Kulle ner. Ibland försvinner de ur sikte för att snart dyka upp igen. Plötsligt när de åter syns på kullarna är Stina borta. Det dröjer inte länge förrän även Olsen är försvunnen ur sikte men Grunden han springer där än, med släggan gungandes som en gonggong.

Efter den dagen blev sig inte bygden sig riktigt lik men kullarna var detsamma, där de låg vilande med brösten, vända mot himmelen, lapandes.