Ja, jag är död nu. Det var faktiskt lite svårt att leja en spökskrivare till att skriva dessa rader åt mig. Det gick helt enkelt inte. Därför har jag tagit kroppen i besittning av denna Lindemannen här då. Det var inte så svårt, hans själ flydde sin kos, ja vi får se ifall den kommer tillbaka. Jag tänkte bara här föra fram mina tankar på att vara död. Ni har ju inte fått riktiga uppgifter hur det är menar jag.

De där som kallar sig för medium får bara för sig en massa grejer och förmedlar dessa så att åhöraren skall bli nöjd. Herregud, alltså! Ingen har liksom frågat vad döden går ut på, av det där som kallar sig för medium. Att vara död har jag bara min egen erfarenhet utav. Det andra oförlösta själarna som jag möter här, är stumma. Inget livat umgänge med dem har jag, om man så säger. Ja, just det. Jag glömde att skriva att jag befinner mig vara i Limbo. Inte hört begreppet Limbo, förrut? Thomas av Aquino kom på detta under medeltiden att Limbo var en del av dödsriket som var ett mellantillstånd mellan himmel och helvete.

Man kan säga att jag befinner mig i ett varken eller, tillstånd. Eller i ett tillstånd mellan  fågel eller fisk. Jag tror att det är en viss typ av människa som kommer hit, sådana som inte varit engagerade då de levde. Människor som följde med strömmen, liksom. Ja, då undrar ni kanske varför inte hela strömmen är här, också? Hm. Ja, den som en gång var såpass engagerad och såg till att trenden  blev en ström, kan ju inte vara här. Måste vara det andra som följde honom. Ja, så kan det vara för det är rätt så många här.

Det var ett tag innan jag hamnade i Limbot som jag förtvivlat höll mig kvar i det levandes värld. Ja, den delen som ni kallar för själen, vill säga. Jag hade så väldigt svårt att släppa taget om min flickvän. Kärleken till henne höll mig kvar. Tills jag insåg att hon måste gå vidare, och även jag.

Jag kan ju berätta hur det gick till, hur jag dog, menar jag. Ni har säkert läst om olyckan i tidningarna, för ett antal år sedan.

Jag gick bredvid min flickvän Miriam, på en trottoar i gamla stan, medan hon sköt barnvagnen framför sig. I Barnvagnen den låg vår ettårige son Andrè. Jag gick bredvid. Vi skulle justgå  tvärs över på andra sidan, då jag bara såg allt i slow motion. En massa människor ramlade ned på gågatan. En bil var orsaken. Bilen träffade också min Miriam. Genom ett under klarade sig vår son i barnvagnen. Plötsligt såg jag mig själv ligga bredvid Miriam. Men var, var "jag." Var jag kroppen som låg där? Eller det där andra, som jag är sedan dess, som inte finns för det flesta, men som ändå finns? Det är nog det som lämnar kroppen då man dör.

I alla fall så stannade jag kvar hos Miriam och Andé efter min kropps död. Då begravningen av min kropp var över, följde jag Miriam och Andrè hem till vår bostadsrätt i Östermalm. Där alla antikviteterna fortfarande var värdefulla. Alla pengar som vi investerade i hemmet, fanns som alltid kvar. Vår framgång var manifesterad i lägenheten. Men det som inte fanns där var min levande kropp som kunde trösta Miriam efter det att hon nattade Andrè och sedan satt alldeles stilla i vår rokoko soffa.

Hennes anletsdrag var förvridna och tårarna rann i en strid ström nedför hennes kind. Jag var där bredvid henne som en ande, som inget kunde göra för att trösta henne. Jag försökte på alla sätt att nå fram till henne. Ja,min kärlek var så stark att jag för ett tag nådde fram till henne som en vindpust rörde jag vid hennes axel, då märkte hon att att det är jag. Ja, i sådana situationer så behövs det så lite för att den andre skall märka att man ändå finns där.

Jag minns nu hur jag träffade Miriam för första gången. Det var då jag praktiserade som samtalsterapeut på öppen psykiatriska avdelningen i Linköping. Miriam gick dit för att bearbeta att hennes sjuåriga dotter dog i Lymfom. Då jag kom ut till väntrummet, såg jag en mörk nätt kvinna som läste en Allers. Jag frågade "Är det du som är Miriam Silberstein?" Ett par mandelformade bruna ögon tiitade upp från tidningen och blickade in i mina ögon. Ett ögonuttryck som var fylld av sorg och smärta. Under våra möten kom vi mer och mer nära varandra. Jag lyssnade då hon skuldbelade sig för sin dotters död. Det klassiska, så att hon tyckte att hon borde ha dött i dotterns ställe.

Jag jag visste om problemet med terapeut, patient förhållandet. Det här med överföring och att patienen sätter terapeuten på en piedestal. Då hon efter den sjätte träffen, började idealisera mig och mitt sätt att nå fram och ge henne vägledning, i det mörker hon befann sig i. Så gick jag på distans. Hon hade skillt sig från sin man en kort tid efter dotterns dö. Även det ett ofta förekommande mönster. Så nu fanns jag där som en räddande ängel. Vilket jag inte utnyttjade, det skulle vara oprofesionellt.

Istället så blev jag förälskad i henne, vilket är ännu mer oproffesionellt. Men jag tror jag lyckades dölja det. Först då hon så att säga kunde stå på egna ben, efter 14 träffar med mig, och vi avslutade. Ringde jag upp henne efter ett halvår. Jag kunde då möta henne som en människa till en annan människa, inbillade jag mig. Det var inte längre läkare, patient kontakt vi hade, trodde jag. Lurade jag mig då jag trodde det? Det som sedan avspeglade sig i vår realtion var hennes hängivelse i mig och min beundran för henne. Varje fredag brukade jag ge henne en mörkröd ros som jag placerade i en vas, på hennes sida vid matbordet. Jag gjorde det till en ritual. Det gör jag nu även som död, ger henne en röd ros på hennes sida på matbordet.

Det var torsdags morgon. Det har  gått ett två år sedan jag dog. Efter det att hon nattade Andrè, brukar hon fortfarande gå till soffan och stillsam gråta med ett ansikte som är fylld av en oförlöst smärta. Jag brukar då göra min närvaro märkbar genom att jag likt  en vindpust når fram till henne. Men jag vet att det har ändrat sig, det hela. Hon har lärt känna en man två trappor medanför, som hon tyr sig till. På ett sätt tycker jag det är bra, men på ett annat sätt, är jag svartsjuk.

Hon verkar lite gladare om dagarna nu, verkar kunna gå vidare. Genom min fjäderlätta berörelse av henne axel, vet hon att jag finns vid hennes sida, även som död. Men hon behöver en levande person. Jag hör hennes lätt beslöjande röst genom tårarna. "Andreas, jag behöver gå vidare nu, jag har träffat någon, jag vet att du vet vem det är. Jag vill på ett sätt ha dig kvar här, men det är inte rätt mot André att låta mig vara som jag är. Att fortfarande ha en relation till en död man. Ge mig ditt godkännande. Vidrör min axel igen, ifall du tycker det är okej."

Jag gjorde så, sedan nästa morgon då det var fredag igen, visste jag att min tid var över och att jag i min oförlösthet, hade löst hennes knutar. Men som den oförlöste ande jag var, skulle jag lämna henne i kärlek ändå.

Jag lämnade kvar en mörkröd ros vid hennes sida på matbordet