Plötsligt, helt utan förvarning, hade urkundsintendent Justin Thyme fått absolut gehör. Kanske berodde det på att han slagit huvudet i garageporten någon dag tidigare, eller handlade det om det där sega viruset som hade tvekat fram och tillbaka och som efter flera veckors hattande hit och dit en morgon bara varit puts väck… Ändå kändes det som om hans plötsliga tonminne slagit till som blixt från klar vinterhimmel. Han kunde redogöra för vilka toner som ingick i kråkans krax, gökens rop och till och med hundens skall och kattens jamanden… Det var ju gott och väl, men han led också outsägligt när toner var en smula falska, när de låg mellan två rena lägen och inte stämde överens med hans på gåtfullt sätt inprogrammerade tonhöjder. Det var fullt jämförbart med kinesisk vattentortyr. Till och med när det gällde buller kunde han separera de ingående tonernas olika frekvenser. Det märkliga var att han kunde avläsa och pricka in andras producerade toner, sång, tal, musik, buller, vadsomhelst, men han kunde ändå inte själv med sin röst producera rena toner, inte styra sin röst dit han ville, varken i tal med viss tonhöjd eller i sång. Det var oerhört frustrerande. Han var lika omusikalisk som tidigare, totalt tondöv när det gällde den egna rösten, men med absolut gehör för alla andras ljudprodukter. Därför led han outsägligt av sin egen ostyrbara röst, vilket ledde till att han blev alltmer tyst. Tidigare hade han både visslat – fast detta beteende hörde femtiotalet till – och sjungit i duschen. Nu hade han slutat vissla, och i duschen hördes bara vattnets höga diskantstrilande. Det var alltså ingen gudagåva han oförhappandes fått, utan snarare en förbannelse. Han hoppades innerligt att det var en övergående åkomma, som kanske skulle försvinna om han inte brydde sig om den. Slaget i huvudet försökte han till och med upprepa, i hopp om att detta skulle återställa honom i tidigare skick, att hans absoluta gehör skulle vara del av en reversibel process. Men inte hjälpte det. Till slut upphörde han i det närmaste att lyssna på musik eftersom det fanns så otroligt många toner i nästan all slags musik som hade helt felaktiga frekvenser. Öronproppar var det enda som hjälpte mot en värld av falska toner. Den relativa tystnaden var välgörande.

Med tiden gick Justin Thyme mer och mer in i sig själv. Tankar och känslor hade andra icke-fysiska frekvenser och blandningar av dessa som inte störde honom. Sitt arbete som urkundsintendent kunde han fortfarande sköta utan större problem, eftersom han bett att få mer arkivarbete, för att slippa det mänskliga talets alla förvirrande och falska frekvenser. Så satt han där i sin egen lilla skrubb med ännu dåligare luft än i det stora arkivet och njöt av tystnaden och friden, medan han fullgjorde sina uppgifter, lika noggrant som någonsin tidigare. Så småningom hade han alltså lärt sig att leva med sitt udda handikapp. Med yttersta omsorg valde han numera den musik han ville ha som avkoppling på fritiden, mest klassisk musik av de välkända namnen, Mozart – det mesta av hans hand, Beethoven – men allt dög inte, och så några enskilda verk av andra kompositörer.

Före händelsen som gav herr Thyme absolut gehör hade han levt ensam, och det som inträffat gjorde honom förstås inte mer social eller mer lämpad för ett vardagsliv med andra medmänniskor i sin närhet. I ungefär två år hade han anpassat sig till och stått ut med sitt handikapp, då han händelsevis träffade en alldeles fantastisk kvinna. Denna härliga kvinna med sin knut i nacken, sitt musfärgade hår och sina tjocka glasögon levde helt upp till hans fördomar angående utseendet på hans idealkvinna. Hon hade med andra ord en uppenbarelse som på ett tilltalande och frapperande sätt påminde om hans mammas. Alltså var hon ”den rätta” eller så rätt det kunde bli i denna bullriga jämmerdal. De började talas vid så smått, först blygt och trevande sedan alltmer öppet och spontant. Hon berättade om sin ensamhet och sitt intresse för klassisk musik, han om sina intill kloning liknande intressen och slutligen, i yttersta förtroende, om sitt två år gamla auditiva handikapp. Det tyckte hon var en märklig historia, och trodde först inte på honom, men fann det snart bekräftat genom egen experimentell erfarenhet. Själv menade hon att underligare saker säkert hänt mänskligheten genom tiderna, till exempel när hjulet kom till eller när skrivkonsten uppfanns.

Så var det till slut dags för deras stora dag, den första sexuella akten tillsammans. Den inföll när båda kände sig mogna och redo för detta tämligen stora steg – stort nog för dem i alla fall. Efter en av honom noga planerad middag med tända ljus och spröd Mozart-musik i bakgrunden utan störande falska toner skulle undret ske.

Middagen förlöpte väl med godkända frekvenser. Bara vid ett tillfälle när hon råkade skapa en skärande ton med gaffeln mot tallriken hade det kärvat till en smula. I ljuset av de ännu brinnande stearinljusen och till tonerna av klanderfria Mozart-toner, klädde de av sig, pirrigt upphetsade som fjortisar. ”Du får göra precis vad du vill med mej!” var hennes löfte till honom. ”Bara du är försiktig!” Alltså hoppade han gladeligen över förspelet och bad henne ställa sig på alla fyra framför honom. ”Gu’, så spännande!” utropade hon. ”Precis som hundarna!” Bakifrån skulle det alltså bli. Att ha en någorlunda välsvarvad, naken bakdel framför sig hade han länge sett fram emot. Han förde målmedvetet men ändå försiktigt in organet och började pumpa på tills svetten lackade, medan hon hjälpte till att stimulera sig och honom, klämde hans pung och stimulerade sin clitoris. Det gällde att inte köra torrt. Mitt i akten råkade hon släppa sig, ett något högt fiss. Det var dock lite för högt för att klinga rent, kunde han lite irriterat konstatera, och hade en skärande biton. Den oangenäma aromen ignorerade han utan besvär. Han fortsatte dock envist med sin primitiva kärlekskonst och försökte glömma den falska, irriterande tonen. Det nästan omöjliga hände att de fick samtidig orgasm. Hur ofta har det hänt i erotikens historia? Han kved: ”Yes, yes, yes!” och hon bara stönade av vällust. Det svartnade lätt för hans ögon när han fyllde kondomens lilla extra spermabehållare. Han släppte taget och gled utför glaciären…

Urkundsintendenten och biblioteksassistenten låg sedan sida vid sida ett tidlöst ögonblick, försvann mentalt i de högre rymderna. Så kom hon med den obligatoriska recensionen och berättade hur fantastiskt det hade varit, för det hade hon hört att man skulle göra. Mozart-musiken klingade fortfarande i bakgrunden – men på ett för herr Thyme märkligt sätt. Han kunde för sitt liv inte komma fram till vilken tonart musiken gick i, än mindre räkna ut vilka enskilda toner som spelades. Plötsligt insåg han vad det var för fel – om det nu kunde kallas för ”fel”…

Han log för sig själv.

/Algotezza