Inventariekontrollant Bertil Blockmann var en man med mycket fasta rutiner, även när det gällde mer betydelselösa eller nästintill meningslösa företeelser i hans dagliga tillvaro. Således nös han två gånger om dagen, antingen han var förkyld eller ej, en gång strax före förmiddagskaffet på arbetet, vid 09.30 som ett slags naturlig inledning till en välbehövlig paus på 18 minuter. När eftermiddagskaffet efter sjutton minuter var avklarat 14.17 nös han som en inledning till återstoden av dagen. Var han förkyld kunde det hända att han unnade sig ytterligare tre eller till och med fyra nysningar. Men inte fler. Någon enstaka gång kunde hans dagliga nysningar vara något förskjutna, men de uteblev för den skull aldrig helt. Var de förskjutna fanns det alltid en plausibel förklaring till detta, dödsfall i släkten eller på jobbet, eller som när den gamle kungen avled. Då blev eftermiddagsnysningen förskjuten med elva minuter, den största diskrepansen jämfört med normalutfallet. ”Fasta rutiner hindrar ett förslappat leverne”, var hans motto. Olof Palmes död hade dock inte inverkat på hans nysande, borgerlig sympatisör som herr Blockmann var.

Även andra av herr Blockmanns möjligtvis mer betydelsefulla rutiner var fasta, tid för sänggående och uppstigning, diskning, tvätt, helgfirande. Det var en trygghet och en glädje för honom att veta att allt alltid var som vanligt, att han hade full kontroll över sitt liv. Var det något som bröt av, gjorde det detta på ett trots allt tämligen förutsägbart sätt.

Så hände det sig en dag, vid onsdagshandlandet, när inventariekontrollanten stannat till vid ICA Hypermarket för att handla på vägen hem, att han gick sin vanliga motsolsrunda i affären med sin lilla korg. ”Onödigt att kosta på sig en vagn”, tyckte han, för han visste alltid exakt vad han behövde handla hem. Rundan gick först till brödet, sedan toa- och hushållspapper, mjölken i mitten, kött, pålägg. Varannan onsdag unnade han sig 1,2 hg läckert köttpålägg i lösvikt från delikatessen, dock aldrig hamburgerkött, men i regel av den sort som för tillfället var extraprisad. Detta var en sådan onsdag. Han hade just tagit sin nummerlapp och väntade på sin tur, då plötsligt en dam med märkligt utseende och med ännu konstigare frisyr gled förbi honom onödigt nära, väldigt onödigt nära. Dessutom var hon tydligen indränkt med en parfym med ovanlig odör som stack i hans näsa. Klockan var 17.32 – och han kände att han var tvungen att nysa. Vid helt fel tidpunkt – och han var inte ens förkyld! Han försökte kväva nysningen – men detta var en omöjlighet. Han kippade in luften och näsan var som en myrstack av idel irritation – och han nös ut! Nysningen var som ett slags avgrundsljud och omgivningen kunde lägga märke till hur hans ögonglober nästan trycktes ut ur sina hålor, medan näsvingarna fladdrade så att han på något sätt lyfte från golvet av den enorma kraften. Som tur var hade han hunnit få upp sin näsduk som blev full av en obeskrivbar, halvgenomskinlig massa. Människorna runtomkring, som också snällt stått och väntat på sin tur med kölapparna i nypan, tittade lätt äcklat på honom. Den stinkande damen som orsakat hans reaktion var som uppslukad av underlaget, förmodligen tillbaka i sin underjordiska boning. Bara en kvinnas doft var kvar som en anad air i luften.

När herr Blockmann hämtat sig någorlunda från sin näsorgasm såg hans sig yrvaket omkring. Han kände sig på en gång oerhört otrygg, eftersom hans rutiner betänkligt rubbats, samtidigt som en känsla av upprymdhet paradoxalt nog bemäktigat sig honom. Han skrattade till för sig själv och skrockade sedan belåtet: ”Ja, det var det, det! Där satt den – som en smäck!” Människorna omkring honom hade som på en given signal från den kollektiva andan beslutat sig för att ignorera honom, vilket de gick in för med ambitiös likgiltighet.

Nymorgnat såg herr inventariekontrollanten sig omkring. Det var som om han såg omvärlden med nya ögon. En dam bredvid honom som stod lutad med bakdelen mot en frysdisk för glass av ett välkänt märke, tycktes försjunken i sina egna tankar. Då såg han ett moln i fyra nyanser av brunt kring den del av damen som var närmast frysen. Mycket märkligt! Han stirrade som förhäxad på det brunaktiga molnet.

När herr Blockmann lyfte blicken från molnet och betraktade andra delar av affären, möttes hans blick av en märklig syn: en färgmix av bruna nyanser som långsamt steg upp i luften. Bredvid sötsakerna fanns även lite röda och gula nyanser och lite blått på sina ställen. En ny värld hade öppnats för honom, men vad var det för en värld? Den våldsamma nysningen hade utgjort porten som öppnats mot en ny dimension. Men vad var det han såg, vad var det han upplevde? En man bredvid honom harklade sig och han förstod att denna harkling på någorlunda utstuderat sätt skulle dölja ett mer pinsamt kroppsljud från en annan kavitet. Ett brunt moln steg långsamt från denna region.

Vår hjältes könummer hade för länge sedan ropats upp, han hade missat det för något viktigare, men han stod likväl kvar med nummerlappen i ett krampaktigt grepp, fascinerad av sina upplevelser, ja, nästan totalt uppslukad av dem, fastvuxen i golvet, ty han hade förstått vad som hänt honom vid den gruvliga, djupa nysningen. På något underligt sätt hade den gett honom förmågan att se lukter, nära eller på avstånd. Han hade insett detta efter mannens harkling nyss och hans därtill hörande utsläpp. När han såg alla dessa bruna moln i skiftande nyanser sväva omkring honom, vissa ganska kompakta, andra stadda i mer eller mindre upplösning, drabbades han av en fruktansvärd insikt. Detta var ingen sund plats! Denna affär var ett sannskyldigt inferno av obehagliga dofter, dessa brunaktiga gasutsöndringar! Då släppte äntligen den temporära förlamningen. Han skrynklade snabbt ihop lappen, kastade den ifrån sig, rusade iväg och lät bara den halvfulla varukorgen stå kvar för att komma så snabbt som möjligt ut ur infernot. Vid avdelningen för tvätt- och diskmedel hann han snabbt uppfatta andra doftfärger än den äckligt bruna, nämligen blå nyanser, lila, grönt, nästan smaragd. Det var fascinerande, konstaterade han i hast på väg ut.

Äntligen ute upptäckte vår hjälte bilavgasernas färger, skiftande nyanser av svart och grått, som i separata skikt svävade över vägen och dess omgivningar. Det såg minst lika obehagligt och helvetiskt ut som de brunaktiga utsöndringarna i affären. Han mådde riktigt illa vid åsynen av dessa obehagliga luktfärger. Det faktum att han totalt brutit med sina trygghetsskapande rutiner bekom honom inte det minsta, betydligt mindre i varje fall, än vad åsynen av färgerna omkring honom gjorde genom det som de hade att berätta om världens tillstånd. Han satte sig med dystert sinne i sin bil, startade med en rivstart och for därifrån. Att bara få komma hem så snabbt som möjligt var hans enda avsikt. Visserligen fasade han något inför tanken vilka färger som skulle finnas i luften i hans hem, men de flesta berodde på honom själv och hans eget leverne.

Sedan Bertil Blockmann denna dag ställt bilen i sitt garage och snabbt rusat genom de olika färgsensationerna till sin lägenhet och kommit in i densamma, kastade han sig bara ned på sin säng med ytterkläderna på, sedan han precis fått av sig skorna. Han slöt ögonen. Han ville inte se mer! Det var helt enkelt för mycket att se alla dessa lukter! Deras budskap var väldigt tydligt, detta gytter av bruna och grå nyanser, dessa färger som han nu tydligt visste vad de stod för. Enstaka vackrare, kulörta färger fanns också – men de var sällsynta. Runt fruktskålen i köket med mogna bananer, äpplen och citrusfrukter hade han i ögonvrån anat gula, röda och gröna färgvarianter som sett betydligt mer sympatiska ut än alla de bruna moln han sett i affären och de svarta och grå som dominerat utomhus. Vad skönt det då var att bara få blunda och slippa se alla de otäcka färgerna!

När så herr inventariekontrollanten låg med slutna ögon och på ett märkligt sätt trots allt kommit till ro, fick han tillfälle att fundera över sin förmåga. Så mycket förstod han att det hela inte kunde avfärdas som hallucinationer, allt det han upplevt efter den ödesdigra nysningen. Nej, detta var något helt annat; det tyckte han sig ha fått bevis för. Det var en förmåga lika lite viljestyrd som syn- eller hörselförmågan som sådana. Men vad fanns det för förklaring? Hur kunde lukter påverka hans synsinne? Det var helt enkelt en gåta. Handlade det om ESP, utomsinnlig varseblivning, att det var hans psyke som tolkade om hans utomsinnliga upplevelser till synintryck för att göra dem begripliga…? Men färgerna härrörde av allt att döma från lukter och var inga rapporter om något övernaturligt. Hursomhelst, han visste vad som rent fysiskt orsakat hans nya förmåga, men vad den egentligen var för ett slags förmåga och vilken nytta han skulle kunna ha av den anade han inte. Än mindre vad ödesmakterna kunde ha haft för avsikt med att, till synes slumpmässigt, skänka honom denna förmåga. Han var snubblande nära att avfärda allt som en ödets nyck, en meningslös tillfällighet.

Efter ett tag lugnade tankarna och känslorna ned sig, och han kom till besinning och insåg med, som det heter, skräckblandad förtjusning, att han, om än inte totalt, så bra nära förlorat kontrollen över sitt väl inrutade liv. Hans trygga, fyrkantiga liv hade bokstavligt talat försvunnit med en nysning. Nu låg han där med kläderna på i sin säng – det hade aldrig hänt tidigare. Hans inköpstur på ICA hade hastigt avbrutits. Hur kunde det bli så här? Han kände sig ändå ganska nöjd med händelseutvecklingen. Världen hade inte gått under och han levde fortfarande. Bara hans vanemönster hade brutits – och det kände han att han kunde leva med utan problem. Det var närmast en lättnad. Kanske skulle hans nya förmåga vara honom till både nytta och glädje. Det kunde han inte säkert veta nu. Tänk att gå en varm och solig sommardag i skogen med tusen blommande växter av olika karaktär och med sina särskilda dofter, vilken symfoni av färger det måste bli! Eller att besöka en bondgård med djur, gå genom stallarna och ta en titt på gödselstacken! Två helt olika luktupplevelser som dessutom för hans del skulle ge upphov till helt olika synupplevelser. Hur skulle det bli på jobbet med alla skrattretande bruna små utsläpp kring hans kolleger, nu när han visste vad de betydde… Någon hostar till i hans närhet och han får syn på ett mörkbrunt moln! Han skrattade roat för sig själv vid tanken. Men skulle han över huvud taget orka fortsätta jobba på en normal arbetsplats med alla dessa nya synintryck omkring sig? Som en tillfällig lösning och för att ge sig själv tid att reflektera över den nya situationen, beslöt han sig för att sjukskriva sig nästa arbetsdag och stanna hemma för sig själv ett par dagar. Sjukskriven hade han inte varit på tio år. Han var i ordets rätta bemärkelse långtidsfrisk, men hade ibland viss sjuknärvaro på jobbet. Förra gången han var sjukskriven var när han drabbats av en seg influensa som inte velat ge med sig i första taget, och han hade släpat sig halvdöd till jobbet minst en vecka, innan han sjukskrev sig. Så det kunde vara dags igen, tyckte han, ett para dagar, bara. Han kunde helt enkelt säga att han var förkyld, om någon undrade varför. Då kunde han stanna hemma och ta det lugnt och fundera ut hållbara strategier för att hantera sin nya förmåga i ett lite längre perspektiv. Kanske skulle den helt enkelt ebba ut av sig själv, om han bara gav den lite tid och bara tog det lugnt. Sedan kunde allt återgå till det vanliga, inrutade livet, och ingen skada skulle vara skedd. Det hela skulle bara vara en parentes i hans liv, ett avbrott, ett regelbekräftande undantag. Samtidigt tyckte han att det skulle vara synd om det var på det viset, bara en parentes och inget mer, ingen öppning till ett nytt liv, utan bara en fis, en ljusbrun fis i kosmos, tänkte han och log.

Så tog Blockmann av sig kläderna, hängde prydligt upp rocken på dess galge och beslöt sig för att laga en slurk kaffe, ta ett par mackor till och en rejäl funderare på hur han skulle lägga upp de närmaste dagarna. Tidigt påföljande morgon måste han ringa och sjukskriva sig. Folk skulle visserligen undra, men det var inte hela världen. Sedan skulle han ägna sin dag åt att undersöka vilka färger som hörde ihop med vilka dofter, så att han lättare skulle kunna orientera sig i omvärlden utifrån kunskaper om hur hans nya sinne fungerade. Brunt och grått visste han redan vad de motsvarade som lukter – även om det fanns nyanser även där. Han anade också vilka färger som motsvarades av tvätt- och diskmedel samt frukter och bär. De förra skiftade i blått, violett, lite grönt, de senare i mer röda och gula nyanser, ja, ibland även åt det gröna hållet. Han ville helt enkelt närmare lära känna doftspektret, översatt till synintryck. Hur skulle doften av nylagat kaffe se ut, rakvatten, olika spritsorter, vin? Här fanns helt enkelt en skön, ny värld för honom att uppleva, lära känna, förstå och bemästra. Han såg verkligen fram emot morgondagen.

När kaffet var klart blev Blockmann varse dess doftfärg, visserligen en brun nyans, men åt det sympatiska, lite gyllengula hållet, inte som de äckelbruna nyanser han sett i affären. Honungsmackan med sin traditionsenliga ostskiva såg också trevlig ut, även om luktmolnet kring havartin var otäckt lik vissa moln i affären. Inget märkligt i sig! Dofterna som sådana, utan att man kände till ursprunget, kunde ju också te sig tämligen lika.

Blockmann hade börjat vänja sig vid att se lukter omkring sig, och han förvånades över att tillvänjningen gått så snabbt. Från den första stundens förvirring och känsla av överraskning, hade allt efter ett tag lagt sig och hans nya förmåga hade snabbt blivit något helt naturligt, precis som andra sinnen vars rapporter han vant sig vid under sitt liv, de vanliga fem sinnena och deras underavdelningar.

Nu var det bara att invänta morgondagen och sjukskrivningen, varför vår hjälte bara ville ta det lite lugnt, stanna hemma. Mat och andra dagliga förbrukningsvaror fanns det tillräckligt av för några dagar framåt, så han skulle inte behöva ta sig till affären på ett tag. Trots kaffet han druckit och trots att klockan inte var mer än sju på kvällen kände han sig bara så trött. Han borde helt enkelt sova ett tag, kanske fram till nionyheterna, inte lägga sig för natten, men sträcka ut sig, ta igen sig en stund. Det kunde ju vara skönt, det kunde han behöva, ja, det var han värd efter sina tämligen omtumlande upplevelser. Han ville bara slumra till en liten stund, inte sova egentligen, bara ta igen sig en smula. Så slöt han ögonen i välbehag, utestängde världen, inklusive alla doftfärger runt omkring. Nu skulle han bara ta det lugnt, kolla nyheterna senare, vila en kort stund…

Inventariekontrollant Bertil Blockmann vaknade med ett ryck; helt plötsligt, tyckte han, nästan så fort han slutit ögonen. När han såg på väckarklockan visade den att klockan var elva. Utan vare sig någon känsla av tidens gång eller något drömmande hade det gått fyra timmar. Bara så där! Visst, sådant kan hända, det är fullt möjligt, att sova dröm- och nästan tidlöst. Men det var något annat som var fel, något med ljudet, ett surr av höga och låga toner, ibland samverkande nästan till ett slags små melodisnuttar, ganska grötiga sådana, bortom de vanliga skalorna. Han lättade så på gastrycket och såg det välbekanta bruna molnet sakta stiga, kopplat med ett slags dovt bullrande brus. Då insåg han vad som hänt under ögonblickssömnen, som trots allt varat i fyra timmar: hans upplevande av lukter hade berikats med ännu en dimension!


/ Algotezza