nu ligger förut grönskad mark
i öde fåror plöjd och svart

då nalkas kvällars långa frid
när mörker invid hus sig sänkt

och svärtan trånar vinterns ljus
får frostig snöflinga att gnistra

det levda  har nu sinnesro
och allt till våren vila får

tills vårregn växter värme ger
och öppnar markens porer upp

då blir naturens sköna glans
till alla människors behag

(c) tk.