Trött lägger jag mitt huvud på kudden.
Försöker att sova utan att tänka.
Men så känner jag det komma krypandes upp längst ryggraden.
Ångesten, paniken, tankarna.
Jag Försöker skriker ut högt
- Lämna mig ifred!!
Men jag får inte ur mig ett ord.
Smärtan är för stor.

Nu kommer dom och tar mig inatt igen.
Varför kan dom inte lämna mig ifred?
Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Svaret hittar jag djupt inom mig.
Jag är sån här.
Det är mitt liv att tänka.
Trots smärtan det orsakar mig så kommer dom alltid att finnas där.

Tiden läker alla sår men när tiden står stilla känns det som en evighet
innan man blir hel.

Låt regnet komma och dölja mina tårar.