Huttrande stod hon och frös med kjol, bara ben och en lätt blus. Det var nyårsafton tvåtusentre. Hennes fylliga läppar såg ut som blåfrusna kuddar hängande i ett öppet vinterfönster. Om jag hade stått tillräckligt nära hade jag säkert hört tänderna klappra frenetiskt. Kanske kunde jag även hört hur hennes knogar knakade när hon knöt de små händerna runt sin ungdomligt smala kropp.

Hur kunde hon stå där på hållplatsen en sen natt, en nyårsafton, ensam, frusen och så avklädd. Kanske hade hon flytt en tillställning i all hast och glömt både tröja och jacka hemma. Eller så hade hon klätt upp sig för att vara sexig. För mig var detta obegripligt. Flickan var mycket väl skön att vila ögonen på, men inte nu. Nu väckte hon bara känslor av ångest, förvåning och medlidsamhet.

Jag sträckte mig, lät min blick fara bort över gatan för att se om bussen närmade sig. Men det vara bara mörkt och kallt. Ett tag övervägde jag om jag skulle låna min jacka till henne men kom på att det kunde tas fel. Framförallt ville jag inte att det skulle verka som om jag stötte på henne. Hon var trots allt minst tio år yngre än mig och jag hade ingen som helst aning om vem hon var. Vi kanske inte ens skulle åka med samma buss. Nej hon fick allt frysa lite till. Jag var i alla fall varm. Jag blåste lite värme i mina händer. De lätta ångmolnen lyste upp vintermörkret denna nyårsafton.

Ett under att människan lärt sig överleva i denna kylan. Var det bara jag som var dum eller ville jag bara vara en överlevare?