sorgen som smeker hennes
hjärta verkar inte ha någon
effekt på dom i närheten
och hon har aldrig stått mer
ensam än vad hon gör nu

hon lärde sig med tiden
att alltid dra det kortaste strået
förlora alla strider för
hon var alltid svagas
och prinsess kronan hon
bär förvandlas till bly


hon är ingen prinsessa
som kan rädda världen
hon kan inte ens rädda
sig själv när hon sitter
i fönsterrutor ser ut
över gator som folk har
lämnat kvar till mörka natten

hon lärde sig med krossade hjärtan
att människor alltid lämnar
och gatan är lika ensam och kall
som hon, men hon råkar vara det på
heltid medans gatan har en sol
att se fram emot


och hon drar
kortaste strået
kastar det i
vattenfylld bäck
och vänder sig om




och den falska prinsess kronan
lämnas kvar för hon är ingen
prinsessa inte någonstans
och hon ler
när hon går och kollar i dikena






efter sig själv
viskar




''jag måste ha tappat mig själv på vägen''