Sitter vid köksbordet med den slitna kartongen för

ett par Nike i storlek 42. På locket sitter realappen

fortfarande kvar, men skorna har gått ur tiden och

ersatts av gamla brev.

Granskar lådan och lyfter försiktigt på locket och

en svag lukt av papper och kartong sipprar in i näsan, 

tillsamman med några dammkorn som kittlar av

förtjusning över att äntligen få röra på sig på sig.

Blundar och sticker ned handen och rör om, trevar sen

försiktigt och hoppas på vinst.

Känner in ett brev med många frimärken och kuvert

verkar vara av glättat papper. Öppnar ögon och samma

sekund som jag ser brev känner jag en djup kall ilning

igenom kroppen, som berättar att jag inte behöver läsa

vad det står och vem det var ifrån. Jag kan det utantill.

Lägger det underst bland breven och ser samtidigt att

jag inte kommer få någon bättre lycka nästa gång bland

dessa minnen.

Hör hur du öppnar badrums dörren och går igenom

hallen och stannar till. Jag tittar upp och fångar din blick

där du står nyfiket lutande mot dörrkarmen i morgonrock

och hallbelysningen ger dig en sned gloria i ditt blöta hår

Jag fryser ögonblicket, gör en snabb analys av bilden och

känslan i huvudet. Den fyller mig totalt.

Jag väljer att den ska bli ett referensminne, till att komma

ihåg att det finns plats för mångt mycket vackra och fler

minnen utanför kartongen.