Mungigans lockande toner klingar mellan trädstammarna. Skogsrået lyssnar. Hon kan motstå det mesta av vad människorna har att komma med, men gigans magiska, lätt surrande toner kan hon bara inte bortse från. Hon måste helt enkelt smyga sig närmare för att bli varse vem det är som kan smeka fram ett sådant överdådigt välljud ur det enkla järnstycket. Framförandet är manligt och kraftfullt, vilket är särskilt frestande för skogsfrun. Hon närmar sig tyst och försiktigt ljudkällan. Bara ett par trädstammar till så är hon där. Men då tystnar plötsligt den förföriska musiken. Vad nu då? undrar hon förvånat.

Plötsligt klingar mungigan ännu en bit bort, lika kraftfullt som tidigare. Vem kan det vara som leker med henne på detta sätt? Annars är det hon som brukar gäckas med människobarnen. Nu är det ombytta roller. Tanken kittlar henne. Vem dristar sig till att utmana henne i hennes egen skog? Vem kan väl våga det? Varje gång hon tror hon skall bli varse spelemannen, när hon kikar fram bak nästa trädstam, klingar gigan ännu några tiotal alnar bort, nära men ändå inte, och den som spelar förblir osynlig. Alltmer magiska och lockande låter tonerna, och ibland talar den spelande ord också, genom spelandet, formler uttryckta med ett obegripligt språk.

Så har huldran lockats ända ut till skogsbrynet och då får hon syn på en gestalt med en hårig bockfot som försvinner ut i den närbelägna rågåkern. Det är skymning, sommarskymning, och nu ler skogsfrun för sig själv. Jag visste väl det, jag viste väl det! upprepar hon för sig själv, medan nattskärran ödsligt ropar under fullmånen.



/ A