Ja, nu bor jag i landet Sverige sedan ett halvår. Jag fick i uppdrag från himlen att bosätta mig här. Högste chefen sade att mitt uppdrag bestod i att lära dem hjärtats språk. Jag sade då ” det verkade vara ett tufft uppdrag”. Chefen lyste som alltid, och blickade milt in i mina ögon då han sade ”Sverige är det mest sekulariserade landet i Europa, så lätt blir det inte. Men jag hyser tillförsikt med dig och din förmåga." Ja, innan jag kom ned på jorden förberedde jag mig i mänsklig beteende genom att bli stödmedlem på Poeter.se, vete gudarna hur det funkade med uppkopplingen."

 Ja, jag kom ned till Landskrona då det var vår i luften. Det första jag fick göra var att flyga in i en offentlig toalett och veckla in vingarna  längst med kroppen mot magen, sedan binda runt med en tunn lina så att vingarna höll sig på plats. Det svåraste  var att lägga sig till med den mänskliga kroppen, men vi gjorde en miss innan jag kom ned, nämligen talorganet. Jag hade inget. Klädseln som jag valde var lila, då det ansågs vara andlighetens färg på jorden.

 När jag gick ut från toaletten, kom något gammalt emot mig som undrade om jag kunde suga hans kuk.

Sedan 6 månader nu bor jag så i en flyktingslägenhet. Ja, hur det kommer sig? Ja, jag fick för mig, då jag var nyanländ i Landskrona, att söka upp kommunhuset. För däruppe har vi hört så mycket om det fina humana lagarna som svenskarna bistår sina invånare med. Sagt och gjort, så knallade jag dit. I receptionen träffade jag på en medelålders skånsk tös som satt bakom en glaslucka. Hon hade  gråsprängt hår och ljuva spelfulla ögon.

Det är så, att jag egentligen inte kan prata något språk, förutom hjärtats, förstås. Så där stod jag och tecknade med fingrarna. Den skånska tösen sade ” Jaha, en funktionshindrad person så, då skall du först ha en godkänd kontaktperson med dig, alternativt en god man.  Lilla vännen, har du ingen målsman eller nära anhörig åtminstone då?” Ja, jag ser här att LSS- handläggare Persson kan ta emot dig nu, då hans besök avbokades.”

Jag fick så sitta på en stol till LSS-handläggare Persson kom. Då han väl kom, följde jag med honom in på kontoret. LSS-handläggare Persson verkade stressad. Sin omfångsrika mage pressade han in bakom skrivbordet. Sedan hängde hans tunna lugg ned över hans igen immade glasögon. Jag satte mig på en liten stol framför hans skrivbord. Då jag satt där, kunde jag känna in vad Persson var för slags person. Persson ömmade för de svaga människorna i samhället.

Men han ville inte att de skulle utvecklas och bli självständiga, hamna på samma nivå som honom. Nej, han ville känna sig god genom att hjälpa dem, inte ville han se till att de så småningom skulle hjälpa sig själva. För då behövde de ju inte längre hans hjälp, med resultat att han inte kunde känna sig god längre. Ja, ibland är det inte så kul att komma fram till vad som man känt in. Persson trodde att jag var förståndsreducerad.

Han lade  sig till med ett förstående ansiktsuttryck, och försökte blicka empatiskt in i mina ögon, i det  han sade långamt och tydligt ”VAD HETER DU DÅ?”  Jag hade via olika metoder i himlen, lärt mig att skriva på människors vis. Så jag reste helt sonika på mig och tog tag i en A4 sida på Perssons skrivbord och skrev, att jag var nyanländ här i Landskrona.  Jag räckte Persson sidan. Persson tog emot och läste” Det måste föreligga ett misstag här, du skall nog till migrationsverket!”

Strax därpå efter någon dags väntetid, fick jag tid på migrationsverket. Men innan dess, så var jag tvungen att ta vägen någonstans. Ja, ni vet, att göra det där mänskliga, att sova. Vi änglar har inte det där kalkylerande sinnelaget eller ett beräknande sinnelag. Så därför tänkte jag, att jag knackar dörr bland de rika här på jorden som råkar vara i Landskrona då. Utanför ett fint och ståtligt hus, stannade jag utanför dess gjutjärnsgrindar. Tryckte på en knapp där. Jag hörde en röst "Är det du, Göran? kom bara in, jag trycker så att du kan  komma!". Grindarna öppnades och jag trädde in.

Gången upp var belagd med italiensk marmor. När jag väl var uppe vid själva huset som var ofantligt stort, öppnades ytterdörren och en liten mager figur med håret på ända som såg medelålders ut och frågade "Så det sände gurun Pitka." Jag tittade förvånat på honom. "Jag har kommit i kontakt med den nionde dimensionen och där kommit till insikt om att livet är en illusion och att gurun Pitka, eller det kan ha varit förre statsministern Persson velat uppsöka mig för att för att leda in mig till den tionde dimensionen." Efter det kom en äldre tant ut som såg barsk ut, hon blickade bedrövat på mig i det hon sade "Medelålderskris, jag skulle ha överseende ifall han velat sätta på en tonårstjej, efter det att han skaffat sig en Harley davidson. Men att vilja träffa Persson i den nionde dimensionen, det tar priset."

Så jag övernattade i tunnelbanan.

På morgonen gick jag på Landskronas huvudgata och såg en såkalad tiggare som ville ha en slant. Han stod utanför systembolaget. Jag började prata med honom, och det visade sig  vara  förre statssekreteraren Lars Danielsson som hade gått ned sig efter allt ståhej om Tsunamin. Jag minns att det var en himmelskt arbete att få rätsida på det däruppe, alla offren på en gång som skulle ses till. Plötsligt dök ett par uniformerade poliser upp och tog tag i mig och Lars. Den ene polisen sade"jaha, här har du fått sällskap av en utflippad knarkare så, Lars. Nu kommer ni med mig för ni har gjort er skyldiga till förargelseväckande beteende här." Vi forslades rätt så brutalt bort i en polisbil som förde oss till häktet.

Jag som trodde att min klädedräkt motsvarade det som var på modet, tog grovt misste. Den ene polisen tog mig så från cellen till förhör, bad mig sitta ned och sade "Ja, antingen är du en påtänd flummare, eller så vittnar din klädsel om att du är med i Hare Krishna."  Då jag inte kunde svara, nickade jag blitt. Konstapeln fortsatte "Ditt namn tack." Då jag från poeter.se vet att ett positivt bemötande är viktigt, nickade jag ivrigt  mot konstapeln, jag menar det är mer positivt än att skaka på huvudet. Kroppsspråket, ni vet.

Konstapeln som var ljus i hyn och vars anlete var grovt och köttigt, tittade konfunderat på mig" Är du rysk flykting, möjligtvis? Passboard, Please! Or some ID!" Jag nickade uppskattande igen, för nu visste jag att det inte stämde. Where do you come from?" jag pekade uppåt. Nu skakade konstapeln på huvudet, jag fortsatte att nicka, det är ju viktig att första intrycket är gott. Därefter svimmade jag.

Efter det vaknade jag upp i en sjukhussäng. Det var morgon. Jag hade blivit forslad dit av polisen, då jag led av nedkylning och uttorkning. En sjuksköterska tog tempen på mig och himla de med ögonen i det hon sade "Jisses, ingen temperatur alls!" Efter det tillkallades sjukhusprästen som skulle bli klok på mig, eftersom polisen inte blev det, inte heller sjuksköterskan. En nervös förläst person, med spända anletsdrag kom in. Det visade sig vara sjukhusprästen. Då han var så spänd av sig, försökte han mildra det hela med en lätt och ledig klädsel. Urtvättade söndriga jeans och på en t-shirt där det stod "CheGuvara Lives!"

Han sade så, jag heter Anders Lindell och jag är sjukhuspräst här. Jag tittade milt på honom från sjukhussängen. Det verkade göra honom ännu mer nervös, då han tillade "Eftersom detta är ett sjukhus, så blir det då så att jag är sjukhuspräst här och inte en vanlig präst." Jag blickade in i hans hjärta och såg en förstörd barndom. En far som var auktoritär och som psykiskt misshandlade Anders. Att jag hade upptäckt hans hjärta verkade göra Anders konfys, han kände sig med ens avslöjad. Då jag hade upptäckt hans innersta hemlighet. Han sade i det att han vände mig ryggen "Jag tror att detta är ett fall för psykiatrin"

Så kom det sig att jag hamnade inom psykiatrins vård. Efter ett samtal med en psykiatriker där, såg jag att han var i diagnosens våld. Han ville kartlägga det mänskliga psyket och diagnosticera alla avvikelser från det som ansågs vara godkännt normalt.

 Jag lämnades i sjukhussängen, djupt nedrogad av olika psykofarmaka. Sedan då kvällen nalkades, kom det en mörkhyad person som gjorde rent. Han sade  "Läkaren som tittade på dig, jag hörde vad han sade till sina kolleger, de tror att du har en katatonisk psykos med motoriska rubbningar, ja, eftersom du nickar med huvudet så ofta"

Jag blickade upp mot honom, och nickade. Jag var i en sal, som förutom mig även hade en säng åt en äldre tant med strippigt hår och lugna klara ögon, i en annan tid skulle hon anses vara ett helgon. Men hon uppfattade världen precis som jag, utifrån hjärtat. Vi talade samma språk. Personen som gjorde rent sade, "Jag är romer, vi har inte heller fått plats i samhället. Första gången jag såg dig, visste jag vem du var. Vi ser er inte längre så ofta här på jorden mer."

Efter det visste jag att mitt uppdrag hade misslyckat, precis som det hade gjort för det av de mina som var före mig