det första ljuset är tänt 
tack att det första ljuset tändes i ditt inre i ringen av din ljuskrets

naturen det yttre synbara ”dras ned inåt” i dessa månader monader nomader
bildligt har våren har sommaren brunnit i solens famn
blommor har blommat brunnit
är inbäddade
dröm i jordens hjärta
naturen har avklätt sig sin yttre fägring
bildligt talat är det förbrända marker, ökenmarker
det människan kämpar med oh varför är mina steg så tunga är
att inte dras in i jorden att inte åter träda in i födslogrottan
moder du bar mig  till vandring

i hösten förvinterns dagar är hon en ökenvandrare vilken sluter mantel tätt om

de begav sig till skattskrivning
skatterna räknades
invånarna räknades
frösådden räknades in

de begav sig ut från
in till
knackade på värdshusens dörrar
värdshusen var fyllda
värdarna vakade över husen sade;
se ditt inre ljus

de vandrade vidare
stallet hälsade dem välkomna
stallet är en varm plats
en oas
då du anträder resan är det mycket liv och rörelse runt dig
du möter många världar värdar
vandrar över sädesfälten rensar vildhavren ur
står i forsens ränna vaskar vaskar grumset ur
så stiger du in i stallet; det är en
hemtrevnad
en speciell atmosfär
sfär
stilla idisslar ko
lugn
ro
livstilla
kontemplation
du kan andas ut
du kan stilla ditt sinne

du dras inte in
du träder in
du flyr inte in
du väljer din väg
tusende dörrar står stängda inför dig gyllene vreden lockar
de är inte stängda de är för dig
vem är den första
lyss till din törstande strupe ditt hjärtas milda stämma

höstens stormar viner
människan längtar in
oh håll mig nära intill
hon vet att värmen är där
ack min tänkta tanke släpp mig fri
låt mig dansa i själens landskap
det är inte ökenmarker runt människostegen i dessa marker
det är regn väta kyla fukt framförallt yttre mörker
vägen ligger mörk och stilla
följ vägens vita band
människan känner solen inom sig
vet ljusets värmens väg
känner mötet i det inre
vårfjäril dansa i mitt inre
sommarvindar bär mina vintersteg
låt blommors knoppar
slå ut i min inre trädgårds händer

vem fylls då inte av vilja att träda in i dessa salar

människans steghänder hennes handgärning är en hjärtsol
hon behövs ovan den så kallade markytan
inte ovanför
ställ dig inte över
allt liv
människan behövs ty hon är satt att vakande ”lära sig”
de vakande herdarna
vandrar med stav
i hand
klinga klinga bjällra
ren
vakande herdar är människan i vinterns synliggjorda stjärnmarker

det fanns dagar då människan var tvungen
av nöd var tvungen att vara inom sig
inom sig själv
hon var ”dragen” inåt inom i sig själv
innesluten
detta är icke att jämföra med att vara innesluten av sitt själv
vilket är att vara hjärtinnesluten
detta var för att hon icke skulle förbrinna, förglöda sitt själv
låt oss säga att hon blev en kolmila
kolet glöder
blir
diamant
hon blev en slags ökenvandrare
en ökenvandrare var detta ty att vara hänvisad till sig själv
i ett skeende där alla människor upplever sig avskilda
är att verkligt vara hänvisad till sig själv – även om detta är en slags synvilla.
en öken vandrare var detta ty att vara hänvisad till sig själv
är att dväljas i mörkret intet väsen kan tvinga fröet att gro om det icke är redo till detta
att vara där
i den största av ensamheter är den nionde fasen
nioåringens upplevelse av ensamhet
detta är ett av de största korsen
ökenvandrare blev hon
gavs ett strå med vilja
gavs hon löfte om till städse liv
i öknens karga, till synes karga landskap vandrar hon med tunga steg
steg släpar efter
stegkjolars släp
släpandes
efter
sig
den brännheta solen tankesolen vredgad
av den bortvända tanke
söker väcka den törstande
vind virvlar sand
döljer helar släpstegen
den stängda tanken föll
gav upp
solen lade mantel över
lyss till din törstande strupe
en droppe stiger upp ur
fuktar  spruckna läppar
ökenvandrare lägger hand till sandvåg
känner strömmar vakna
sticker strå in i sandhav dynings
klarvatten sipprar fram
silverne sjö
är i oasens hjärta
livsvandrare
sjunger
klarstämma