Jag är rädd att allt blir sämre igen,
Att mörkret än en gång jagat in mig i ett hörn
Försöker tränga bort den tanken, somna om
Men den verkar ha etsat sig fast

Stirrar tyst ut mot tristessen, den gråa himmelen
Ännu en dag har snart passerats i ensamhet

Går ut i den kalla luften,
tar ett djupt andetag och kollar med ömmande ögon
Hörlurarna dränker alla ovälkommna ljud
Jag går

Går utan något medvetet mål
Finner inget vackert så som jag brukade när jag var ett litet barn
Mamma sa att jag alltid såg det vackra i saker,
Men jag antar att jag har förändrats

Och jag vet att jag aldrig kommer bli så naiv igen

Men jag går vidare, mina fingrar blir kalla som is
Nästan som om dem längtade efter någon annans hand
Som om jag kunde kontrollera temperaturen efter mina önskningar,
trots att jag inte vågar be någon

Om en hjälpande hand,
så här i mörkret
En värmande famn...