Känner mig som
Värsta psykpatient
(och jag är ju det också)
När diagnoserna räknas upp
I mitt huvud

(Depression, personlighetsstörning...
Kanske bulimi, add...
Kanske något ångestsyndrom...
Listan blir lång om man kollar noga)

Men medicinerna håller på att gå ur
Min kropp, jag är i obalans

Sluta håna mig, mamma
Jag orkar inte hålla masken uppe
Sluta skratta åt mig,
Jag blir så sårad

Allt känns så patetiskt
Att jag inte vet
Om jag ska skratta eller gråta

[Så jag både skrattar och gråter, mamma
För jag är sårad inuti men vill visa mig stark
Lägg inte märke till tårarna]

Varför ska det vara så svårt
För mig att bli frisk?

Jag vill kunna hjälpa mina vänner att må bra,
Men har inga medel att hjälpa dem med
Det blir bara töntiga ord som ingen bryr sig om

[Bry dig inte om mig,
Jag existerar inte]


Alexisonfire
Så jag lägger mig ner och rullar
På skärvor av krossat glas
Så jag ser lika hemsk ut som jag känner mig.