Jag kliver in i taxin, två meter utanför dörren. Jag väljer
Highway, Skyway. Alltid den översta våningen, av tre.
Jag lämnar ifrån mig en sedel.

Att ta sig genom tullarna kostar, ungefär lika mycket
som ett äpple. Luften är torr. Skyskrapsrutorna blänker.
Skyltarna berättar; det finns saker att köpa. Jag vet.
Jag gör det, hela tiden.

I en buss på andra våningen sitter flickor, på väg
mot gatan. På gatan är det hett.
Det går vågor av värme över asfalten.

I skuggan av en skylt leker hemlösa barn med plastpåsar.
Plastpåsar skall man inte trä över huvudet!

Vägen vilar på enorma pelare.
Pelarna består av miljoner kubikmeter betong.
Cementen rörs ihop med vatten, sand och andra partiklar.
Sedan stelnar den.

Allt måste vara stelt, för att bära upp trafiken,
men inte så stelt att det går sönder, vid jordskalv.
Vi bygger in elastiska slidor, sprickor, säkerhetsfickor
i systemet. Vi vill ju inte rasa, sammanfalla, ihop
med varandra.

Det luktar jasmin från luftkonditioneringen.
Chauffören ökar volymen på stereon.
Det är en vacker låt, tycker chauffören.
Jag hör inte längre några ljud från gatan.

När jag kommer fram har jag åkt fyra komma två mil,
fjorton meter över det understa.