Den tiden det tog att älska, den tiden är nu förgången.
Dom röda rosorna, dom mjuka kyssarna och jargongen.
Dom säger att kärleken är blind, men din kärlek till mig är död.
Lika död som hoppet, lika död som tron.
Lika död är jag när jag hängt mig ifrån bron.
De ändlösa nätterna jag låg vaken och trodde du tog mig ifrån all denna smärta.
Det var bara skådespeleri, tills den dagen du verkligen våldtog mitt hjärta.
Men jag får mig själv skylla.
Precis som alla andra, för dig kan man väl inte klandra.
Jag kan inte förstå att jag under alla dess år efter dig ha krypt.
Detta var sista gången min hals du strypt.
I alla dessa år du framför ditt hjärta haft en mur.
Jag förstår inte varför, jag förstår inte hur.
Under tiden jag hänger under bron, kommer jag på att livet är allt bra hårt.
Men alldeles för kort.
Skär av repet och vandrar bort.