Visst rinner det blod på tangenterna när vi vägrar att blunda trots att alla som älskar oss frågar mjukt om vi inte kan tänka oss att komma till sängs nu?

Vi kan inte låta bli att skaka på huvudet åt dem som når nästan ända fram till oss.

Vi är mängden.

Vi vill gå genom era dörrar.

Vi vill stanna på kaffe.

Vi vill sitta ner med er när ni läser er post.

Då först kan universum landa i oss.