Man har alltid betvingat sin självdistans
jag sa emot och
kastade oss
hårdhänt i betongen

Det glittrade i ögonvrån
Läpparna skrapas mot frostbitna gruskorn
Man tror på snö i år
jag vågar inte tro det

Tre ord blev fyra
i takt med skuggornas växande självständighet
tog vi andan ur solen i en handvändning

så affektivt av dig att
knyta tungan och
brodera små, små, stygn om ögonlocken
Att slippa se
jag var så nära din själ

så omdömeslöst av mig
och dig

monologen utanför avslagna hörselgångar
trängde sig på till slut
dina ord om att
kärleken återfått synen

Jag svartlistar allt
när du fattas mig
jag har förlorat mig själv
kylan erövrar mitt hjärta

Lika tungt som stjärnvinst i guld
är mitt förlorande
Jag är återupptäckt

Det är ensamheten som talar.