Stor och oformlig kliver du
ständigt ett steg framför mig.
Hur jag än skyndar hinner jag aldrig ifatt.
Stundtals går du tunn och spretig vid min sida.
Obetydlig, ointressant, betydelselös.
Helst ser jag att du går bakom mig.
Vill känna mig främst, viktig, betydelsefull.
Vara någon speciell, älskad och sedd.
Men du, som tror att du är jag,
tar allt livsrum, all plats och jag
är nästan säker på att jag hatar dig.
För du är bara nästan jag.
Bara en kopia. En grå, trist figur.
Och det är väl inte jag?