När gardinernas tunga tyg drogs isär och ljusstrålarna trängde in i rummet träffade de och avslöjade rökslingorna, som låg som en tjock, trög dimma från golv till tak. Trägolvet knarrade när den blonde mannen gick tillbaka till sin fåtölj. Han satte sig och drog fram en ny cigarett ur sitt silveretui. Han satte dess frasiga och väldoftande ände mot läpparna och slöt dem i ett fast tag om den, samtidigt som han sträckte sig efter tändaren som låg i den andra fickan på den grå-vitstreckade kostymen.
Han lyssnade noga på det sprakande, knastrande ljudet som gasen gav ifrån sig när den efter klicket antändes, och sedan det mjuka frasandet av tobaken när den tog glöd.
Han rökte sakta med eftertryck. På hans skrivbord stod en gammal margarinlåda i bleck; en liten hemmagjord leksaksteater, och bredvid den de vissnade blommorna från premiären för två veckor sedan. Den svarta backelittelefonen stod tyst. Högen med papper och brev var osorterad och skulle så förbli. Direktörsporträttet bakom skrivbordet hängde stolt och tungt på sina spikar. Det skulle han inte ta ned, det skulle lämnas eftersom han visste att det var så alla ville ha det.
Den blonde mannen tänkte för sig själv att det faktum att han lämnade sin position på teatern på grund av privata ekonomiska brydsamheter aldrig någonsin skulle komma att påverka hans trogna vänner där, som likt honom först och främst älskade konsten och aldrig skulle lägga vikt vid sådana triviala bekymmer.
Jag var nog ändå ingen bra direktör, tänkte han. Jag har haft en enda fix idé: teater. Jag kan bara teater, vill bara teater, duger bara till teater. Teater skall och måste vara bohem, ett zigenarläger, men med disciplin, som man måste ålägga sig, om man älskar konsten och vill nå någonstans inom teatervärlden. Men semester, normalkontrakt, skådespelarnas fackförening? Nej, bara teater! Hos mig får det inte vara fråga om paus, inte om "har inte tid". Sådana människor kan jag inte ha... någon sådan människa vill jag ändå inte vara. Att jag lämnar detta ställe är lika bra.
En försiktig knackning på dörren avbröt hans tankar och han ropade
- Kom in!
Den gamla ekdörren öppnades och hans tjugoårige son Hans stack in huvudet.
- Är du klar, pappa?
- Jovisst, ja, packningen ja, sade han och reste sig. Allt är ordnat, skall vi bege oss?
Han höjde, för att visa att han packat, en liten läderportfölj som innehöll de viktigaste styckena av de bästa dramatikerna, vilka var hans egna och för honom mycket oumbärliga böcker, och Hans nickade.
- Ja, jag har ringt en taxameterbil. Då är det väl bara att vänta då, sade han och steg in. Han stängde dörren bakom sig, och tog av sig sin svarta hatt.
De såg på varandra och Hans försökte att ur sin faders ansikte urskilja dennes känslor. Man borde väl finna någon slags vemod, om än sorg, i ansiktet hos den man som just förlorat något som betytt så mycket för honom. Men Hans tvekade, för han kunde inte se något sådant vemod. Han såg bara en mycket stilig man i grå kritstrecksrandig kostym som med eftertryck rökte en cigarett. Denne man såg till och med ut att mysa där han stod, och sög det sista ur cigaretten. Han släckte den sakta mot askfatet i svart marmor.
- Vad säger du Hasse, skall vi ta och sätta på lite musik? sade Gösta. Han gick fram till sin grammofon (som han inte packat ned) och satte på ett stycke av Sibelius.
Nu visste Hans att det var lönlöst att prata mera, då Gösta slutit ögonen och stod och log, lutat mot väggen bredvid grammofonen. Han såg sig istället runt i rummet och betraktade det, och alla de saker som Gösta bestämt sig för att lämna kvar. Med förskräckelse fick Hans syn på faderns Litteris et artibus-medalj, som slappt hängde på en lampskärm i rummets ena hörn. Han skyndade att ta ned den och lade den försiktigt i en ask, och ned i fickan, och tänkte trött men desto mindre förvånad att det var typiskt pappa. Hans far stod och plirade ut genom fönstret, och snart utbrast han ett litet "ah!".
Taxameterbilen hade anlänt och Hans greppade sin fars portfölj, och fadern under armen för att leda honom och så gick de både ut, för att ta sig ned för trapporna och ut från teaterns höga portar.
Ekdörren stängdes sakta, tungt efter dem och kvar stod ett rum i vilket Gösta lämnade ett bestående avtryck.