Kapitel I

Jonas Lukas lever i sitt kontorslandskap och ådstadkommer varje dag något helt nytt. Varje dag överträffar han sig själv i meningslöshet. Brinner så intensivt som en människa av hans kaliber kan.
I generationer har hans sort lärt sig reglerna. I generationer har de lärt sig att överleva på ångorna som stiger upp ur avgrunden: ångorna som ger dem fixet och fixerar dem vid teveskärmen, rökridån. Bekräftelsen, de uråldriga reglerna: hur ett liv ska levas. Hur ett liv alltid har levts. Hur man gör för att bli lyckad. Hemligheten om att människan har tagit sig an universumet, analyserat dess essens och kommit fram till hur ett liv ska levas på den här planeten, i den här innerstaden.

*

Jonas vaknar på mornarna i sin kalla etta, den mäter 14 grader celsius på golvnivå. Varje morgon stiger han upp vid halv sju och låter de heliga rutinerna guida honom genom det kyliga, illamåendeframkallande som är en morgon i innerstaden. Han häller apelsinjuice, kaffe och knäckebröd i sin bedövade magsäck, han gör morgontoalett och beger sig ut i yrseln, i den sylvasst påträngande värld som finns utanför. Hela kroppen skriker av chock och smärta men den dövas för varje steg han tar mot T-banestationen. Det finns någonting så mycket större att uträtta här.
Jonas tar plats på tåget som likt en metallisk orm borrar sig genom sten och tunnlar i underjorden. Hans blick forcerar fönstrerna och studsar mot mörkret därutanför, studsar tillbaka mot honom själv och han möter sin glåmiga uppsyn i reflektionen. Under en hundradels sekund känner han efter.
Han tar sig till kontoret på 10 minuter. Han tar sig genom dagen på 10 timmar. Ett oupphörligt dån, av surrande från elektroniska apparater, har fyllt hans huvud med tomhet och de elektriska vibrationerna från människornas stålsatta ytor har borrat små hål av obehag i hans hud. Innerstaden suger in och spottar ut människor i olika direktioner i ett ursinne. Efter 10 minuter är han hemma igen, inom väggarna av sval betong och gips som låter honom vila i en falsk trygghet. Pappersväggar.
När Jonas somnar och sover så flimrar alltjämt tevebilden på hans näthinna och insnärjd i hans synnerv påminner den honom på hans alldeles yttersta medvetandenivå.

*

Livet springer före honom, precis före. Jonas känner inte att han lever. Inte än. Men snart, tänker han, snart ska jag komma ifatt och då skall jag känna att jag lever - att jag är en människa fast förankrad i sitt här och nu, och inte en skuggbild som skiftar genomskinlig och disig.

*

17:02. Jonas absolverar sin 263:e dag som manschettarbetare. Han städar skrivbordet, sträcker sin ömmande rygg, sträcker sitt ömmande skinn och ler en sista gång för dagen. Går ut i den påfallande kyliga senhöst som nu lagt sig över den gråa betong- metall- och stenbård han lever i. Bruset, tjuten, luften som ständigt yr - det rör honom inte längre, inte på en klar medvetandenivå. Han tar några friska steg ut på trottoaren, flexar mellan människor och artefakter, drar sig alldeles naturligt mot ingången till underjorden, men med en helt annan andemening än så ofta förr.
För han far inte hem, utan till en annan förort där han kliver av och börjar promenera mot skogen, mot luften.
De svarta, platta skodon han bär tjänar honom dåligt över tallarnas rötter och han snubblar, faller, vilsen i naturen. Han sliter fram händerna ur fickorna, återfår balansen mot ett träd. Möter en joggares mänsklighet som snart försvinner förbi. Han ser vattnet långt där nere glimta - vemod. Han sträcker på hakan och betraktar det blåglansiga frihetsbasunerande.
Finner en bänk för att andas. Löser upp sin slipsknut. Drar en hand genom det rågblonda håret. Låter de nyväckta fingertopparna vandra i ansiktet. Sluter ögonen, slumrar till.
Han drömmer. En vit lysande gestalt genom träden. En kvinna. Hon går på stigen. Tusentals människor joggar förbi, groteskt flämtandes. Runt kvinnan lyser tystnaden. Nästan tvångsmässigt fokuserar han på henne och hon kommer närmare.
Han sätter sig rak i ryggen och sakta rör hon sig mot honom. Hennes kliv tycks flera meter långa, gracilt släpiga, liksom makliga, och hon rör sig likt en varelse från tider då hets och brådska inte ännu präglade människornas sätt att röra sig. Hon har all tid i världen, han har all tid i världen och människorna runt om rör sig nu allt fortfare; de förvandlas till en svart massa, deras klagoljud förvrids till omänskliga tonhöjder likt gnisslet från maskiner.
Jonas vaknar med ett ryck och stirrar nyvaket, utom sig, upp på en kvinna som står precis framför honom. Det vore som om drömmens skuggor skingrats, men lämnat henne. Hon står där alltjämt. Tiden tycks oändlig. Hon ler soligt men säger inget. Hon är redan på väg. Han förnimmer en känsla av att hon stått där en evig tid. Var hon i sanning bara på genomfart? Stannade hon, dröjde hon ens? Han blir genast osäker och hon vrider sig som i slow motion bort från honom. Han spärrar upp sina ögon, hon uppfattar detta, vrider sig tillbaka mot honom.
Mår du bra? frågar hon.
Han stirrar, harklar sig, generad. Överrumplad.
Ja, får han fram och borstar så upp sig, ja, med ett mer säkert tonfall: jag mår utmärkt.
Han ler yrkesmässigt och undanflyende. Hon ler tillbaka och går så sin väg, snabbare än väntat är hon borta.
Jonas fokuserar sin tomma blick i fjärran. Hela hans kropp, varje cell, är påväg att implodera. Känslan i magen, okontrollerbar. Han böjer sig fram och hulkar.
Återhämtad, han går som i trans mot tbanestationen med snabba steg. Det finns endast ett fokus, att ta sig hem och han famlar genom ett töcken tills hans faller ned på sin säng och kreverar i en gråtattack som inte liknar något han upplevt.

*

08:02, han är försenad, förstenad. Inuti Jonas huvud utkämpas en kamp mellan motstridiga känslor. Samtidigt som han med skärpa minns gårdagens absurda episod, den känslomässiga kollapsen - var det, vad var det? - vill en större del av hans medvetande förskjuta fragmenten som tränger sig på. Det är fullständigt omöjligt och de brer ut sig likt en film, projekterad på insidan av ögonlocken: han kan inte bortse från det. Samtidigt som den inre striden rasar så sliter han mot klockan. Likt många människor finner han att situatonen, att inte ha tiden på sin sida, orsakar en enorm stress hos honom och hela hans kropp, hela hans sinne skriker i vånda. Dagen går fel - han känner sig intensivt sjuk i hela sitt väsen. Han begär att få sluta arbetet tidigare - han är blek, kallsvettig, darrig - oförmögen. Kollegornas blickar; förvånade, undrande, undanvikande. Han tar sig ut på gatan. Folkmyllret som en obeveklig ström vatten - pressar; tvingar honom ur kurs. Han fäktar hjälplöst, tycks stå still i motsatt riktning mot den strida ström flytande, diffusa ansikten och kroppar som rör sig mot och förbi honom. En förtvivlan griper tag i honom, en känsla, av att vara på väg att dras ned i djupet utan att ha något att sätta emot. Som en flod i en flodfåra kantad av höghus arbetar massan framåt i en obeveklig kraft. Han tappar taget. Faller sakta, nästan tyngdlös, armarna löst hängande i luften. Sekunderna evighetslånga. En tomt, mjukt eko utgjuts när hans rygg tar mark på den beiga trottoaren. Han ser himlen öppna sig framför, ovanför. Luften är fri framför honom, tusentals kilometer frihet på honom i en rak linje framåt. Han andas i lättnad. På sidorna om honom porlar den mörkblå massan av människoflod, den porlar dovt och sövande. Han sluter ögonen. Tystnaden drar in som ett sammetsmörker.

*

Jonas väcks av den envetna telefonsignalen. Han ligger på sin soffa. Tidsuppfattningen fullkomligt rubbad. Han måste ha drömt. Den tunga kroppen upp ur soffan, mot hallen. Svarar, monotomt, maskinellt, Jonas Lukas.
Han mor , hon måste på något sätt ha känt hans växling; variationen i hans livsmönster, hans sjuklighet. Hon är oroad men vet inte varför. Han förmår varken förklara eller dementera, hans röst rör sig som en våg av toner, upp och ned. Han vet inte vad han säger.
Han lägger av telefonen, sjunker ned i sängen, försöker greppa. Minns kvinnan i skogen och hur hans kropp vreds ut och in. Var det en hallucination, en dröm, en fantasi? Hans sinne säger honom att det var en dröm, men kroppen värker, sjukdomen gör sig påmind. Det hände.
Han håller sitt ansikte i händerna. Försöker greppa, sortera intryck kronologiskt. Börjar vid sitt sista minne: på gatan, den sista bild han kan frammana ur sin inre filmremsa. Hur tog han sig hem? En känsla - vilken dag är det? - smyger sig på. Han vacklar upp ur sängen, öppnar på sin dator. Den 3e november.
Tyst, tyst och stilla sitter han. Fem dagar. Fem dagar, han räknar. Fem dagar, senast han minns något. Fem dagar tidigare, lämnade han kontoret åt sitt öde, men förlorade sig själv på gatan. Minnesbilderna är diffusa och febriga likt sinnesvillor. Han måste få luft, luft; lufta kroppen, vind i ansiktet.
Går, vandrar ut. Staden är fattig på människor, det är kallt, vinden sopar marken, det är grått och beige och ljuset starkt vitt. Han pressar mot vinden, som isar mot pannan, han rör sig mot ljuset. Starkt kontrasterande antracitgråa moln rör sig snabbt över himlen. Han böjer ned ansiktet, kippar efter luft, knyter händerna i fickorna. Marken under fötterna binder honom vid verkligheten. Det hårda underlaget, friktionen mot sulorna, tjudrar honom vid världen. Den diffusa drömlikheten hos den senaste tiden, dagarna som försvann, surrar i bakhuvudet men han känner att han återfår fästet. Han stannar upp vid en korsning. Väntar på den gröna gubben. En ensam röd chevrolet närmar sig korsningen. Han betraktar den, den betraktar honom. Automatiskt: ett steg tillbaka på trottoaren. Ser hur någon annans fötter tar det motsatta steget ut i gatan - ett par svarta läderkängor stiger rätt ut i gatan, tjutet från chevan - han hinner inte reagera. Hennes kläder fladdrar i den starka vinden när bilen kör precis framför henne, en millisekund och hon tappar fotfästet. Hans armar far upp och tar emot henne när hon faller baklänges - hela kroppen förstelnad av chocken. Klamrarnde vid hans armar, han håller henne utom fara. Det mörkt bruna håret i hans ansikte, mot hans mun, hon vänder sig om, skräckblandad oförståelse i ögonen. Han känner genast igen henne.



Kapitel II

Kvinnan från skogen. Hennes uppenbarelse helt annorlunda nu. Hennes lilla skrämda kropp märkbart darrandes i hans grepp. Han släpper henne, hon pressar fram ett tack, en skrämd fågelunge. Helt utan koordination. Han kan inte sluta titta på henne. Tvekar, fortfarande med hjärtat i rusning av adrenalinet. Hon tycks inte känna igen honom.
Hur mår du? frågar han, tar sitt förnuft till fånga.
Jag vet inte. Hon är chockad, rädd. Tack, säger hon. Allvaret lyser i ögonen.
Så försvinner hon bort i vinden och han vänder hem.

*

Lukas, var är du?
Rösterna tillhör en kollega, medmänniska, kanske till och med vän. Telefonsvararen är full med meddelanden som redan lyssnats av. "Gamla" meddelanden från de gångna dagarna. Han har inte hört dem förut. Total perplexion.
Hör av dig. Var är du? Var håller du hus? Varför svarar du inte?
Jag förstår inte. Nej, jag förstår inte. Jonas drar handen genom håret och tittar upp mot klockan. Kvart i två. Tiden gäckar honom. Jag har tappar greppet, tänker han och han reser sig. Jag måste finna en förklaring, en utväg; ett svar.

*

Han går sakta genom staden. Den flyter på i maklig takt. Han hinner med. Stenarna tycks lägga sig i ordning framför hans fötter. Husen står i givakt. Bilarna uppvisar en sällsam vördnad. Luften, den kalla metalliska luften, rinner ned i hans hals som en lydig välvillig ande.
På natten drömmer han. Drömmen består av ett mörkt täcke av kompakt ovisshet. Det är inte skrämmande; det är. Så träder hon fram med ansiktet först. Den okända, anonyma, på näthinnan fastetsade.
Vad heter du? säger hon.
Jonas, säger han. ... Är det här en dröm?
Är det här inte en dröm? säger hon.
Jo, jag tror det. Det känns som en dröm.
Tack, för att du räddade mig idag.
Idag...? Jag trodde... att det var igår, i förrgår.
Du räddade mig. Jag satt på min säng och tänkte på de vackraste vatten jag vet och ville sänka min kropp i de vattnen. Men jag kom att tänka på dig och då ville jag inte dö längre. Jag vet inte ens hur det kom sig, tack, i alla fall.
Hennes ansikte sluts sakta tillbaka in i mörkret.
Vad heter du? ropar han.
Mirja, ler hon och försvann.

*

Han vaknar. Sakta. Den långsamma dagen gryr. Staden är tyst. Staden... Han reser sig, går till fönstret. Utanför glaset sprakar världen. Men den är tyst. Handen på rutan. Den vibrerar, tyst, mjukt, dovt. Han utstöter ett kvidande ljud, ett ljud som studsar på trumhinnan. Jag hör. Jag är inte döv. Men världen är tyst. Världen är tyst, helt och hållet stilla. Det stora blå sprakar där ute. Jag kan inte urskilja det. Jag ser bara gnistor och ljusblåa toner bland grått och vitt och människomassor. Händerna mot rutan, läpparna mot rutan, tungspetsen. Jag känner det.
Han svidar sig i tunna vita kläder, öppnar sin dörr, skrider. Nedåt, utåt, mot flodfåran. Här rann en gång en flod med människor, och den har tystnat nu. Han stirrar på det gigantiska maskineriet. Han ser inte längre deras ansikten. Han rör sig mot sin gamla t-banestation. Den är alldeles tyst, människorna surrar ut och in som bin i sin kupa, han kan inte tyda om de är ultrarapida som i extremt snabb eller extremt långsam. De kunde likafullt vara en rök som dras ut och in ur en öppen käft. En drake eller orm, som brinner innuti. Han rör sig mot drakens gap. Ned i djupet. Tågen går och människorna skiftar, svävar, slirar, hasar, rutschar framåt och bakåt. Tåget hänger löst i luften som sladdriga blå maskar, lätt genomskinliga. Han kliver ombord. Ser ut genom fönstret. Hans blick forcerar glaset och studsar mot mörkret därutanför, studsar tillbaka mot honom själv och han möter sin uppsyn i reflektionen. Den är kraftfull och självklar. Hans ögon lyser, genomlysta, en blå eld i underjorden. Människorna runtomkring har sjunkit in i det tjocka mörkret. Ormen svävar upp över jorden och han möter dagen i staden, som en eldfågel flyger den upp ovan jord och landar tryggt. Han stiger ur och andas.
Var är du? kallar han. Jag hör ingenting!
Ett läte; en ton, en knäpp, ett knyst. Ett löv som landar. Han vänder sig om. Löven dansar mot marken. De frasar och prasslar.




Kapitel III

Han lever i men utanför detta system, som staden är, och han kan bara fokusera på en sak: den färgsprakande bild som fastnat på hans mentala näthinna: hennes ansikte. Mirja.

*

Från sitt fönster kan han se. Husen är genomskinliga som isblock i solen. Blicken letar sig utåt. Han kan se allt.
Väggarna inne är frasigt varmbeige och de flagar. De flagar som askan i elden. Allting frasar. Han frasar. Han sveper in sig i sin varmtorra säng och sluter sina ögon. Innuti är mörkt blått och luftigt, vinande, med tyst blåst. Det kompakta mörkret sluter om. Hon träder fram. Han ser henne stå vid en gata med en väska i handen, som i väntan på något. Hon tittar inte utan bara stegar. Han lyfter en hand och sveper över henne och hon faller bakåt, ur vägen, från faran in i trygghet.

*

Hon faller bakåt. Staden dånar kring henne. Hon har förlorat kontrollen och faller. En främling fångar henne. Fattningen återträder och hon vänder sig och ser något vänligt, skyggt, ett ansikte.
Jag kunde ha dött. Insikten ringer i medvetandet. Återupptar sin kurs, fortsätter. Hon sätter sig vid en mur för att andas. Tackade jag honom?
Kläderna är sneda och ansiktet känns snett, liksom märkt av känslor och obetänksamhet.
En stark intuition, jag måste gå tillbaka. Hon reser sig och letar sig tillbaka. Flexar mellan människor och artefakter, men han är inte kvar.

*

Hon vaknar mitt i natten. Klarvaken i beckmörkret. Det kompakta, tjocka blåmörkret. Hon blickar upp och rakt in i två blå ljus. En reslig figur i hörnet av rummet. En vit, frasande, blålysande. Signalerande lugn, tillförsikt. Vingarna som frasar mot väggarna och taket med blänk av guld.
Andningen, hennes skälvande andning fyller rummet med ljud. Hon stirrar sig blind på varelsen. Han tar ett steg mot hennes bädd och lutar sig över henne. Ett skräckinjagande, smärtsamt vackert ansikte, hennes kropp bävar i respekt, hon böjer sitt huvud.
Mirja, säger varelsen med en röst som en viskning, vars kraft får väggarna att skallra.
Hon ser upp.
Vad är du? andas hon.
Remiel, säger han utan att röra på läpparna.
Rösten är i hennes huvud och hon skådar rakt in i de intensiva ögonen.
Och du, du är Mirja.
Ljudlösheten håller hov i luften mellan deras ansikten.