Uppsalapoesi

Jag förlorar mig själv vid rödljusen
när du står på andra sidan.

Stadsbiblioteket har lekt skydd mot mina tankar,
jag antar att jag gömt mig bakom hyllorna.

Därför ser du mig inte där längre.

När klockan väcker mig , får mig att klä upp mig
och ta mig dit jag ska
passerar jag centralstationen
det finns en tavla där numera
som räknar dar.

Därför har jag börjat ta omvägar.
Vill inte se livet i siffror.

När de byggt om hela stationen
kanske vi kan börja mötas på nya platser,
ta min hand
och lämna alina systems och hållplats nummer okänd, dess bakgård.

Så försvann ännu två flickor från världen.
De som åker mot Årsta ser oss inte längre om måndagarna.

Men staden växer ständigt, de ska bli tretusen nya bostäder
i Salabacke.
Och du som alltid pratade om hur vackert det var.
Säkert åttatusen eller fler själar kommer rymmas där och jag kan inte deras namn.
Det är så långt tills dess.

Därför har jag bestämt mig.
En dag ska jag lämna den här samlingen av grå asfalt.

Det finns så många andra städer jag bör skriva om innan jag återvänder hit.

Jag skulle kunna leka viktig
och ta mig in på nationerna
bara för att vilja ta mig ut.

Jag skulle kunna gå ensam i natten vid fyrisån
leka självsäker och beundra de glittrande träden
vid vår spegel biograf.

Jag skulle kunna fortsätta
mot rosendal och kämpa mig uppför.
Bli sentimental och minnas
röda rosor och gula korridorer
när jag passerar akademiska.

Jag skulle kunna bli äldre och inse
att jag letat efter mig själv
vid hörnen av staden.

Alla gånger jag cyklade snabbare,
kännde pulsen öka
ville att blodet skulle åka runt, runt, runt.
Ville vara förrvirrad.

Alla gånger jag sprang ikapp bussen,
ville att saker skulle gå fel
för att vända dem rätt.

Alla gånger jag vänt bort blicken
från mina misstag.

Ville jag egentligen bara få veta
vem jag var.