När jag hittar dig, som jag gör ibland.
Vet jag att du är en sådan som ska lämnas.
Glömmas, försöka sluta tänka på.
Försöka, fan duger inte.

Så därför, smal, smala ner mina känslor.
Du är redan perfekt, inget att ändra.
Du är bara känslor och stormar,
ditt yttre och en spegelblank yta.
Smyckad med vackra näckrosor
som avslöjar djupet.
Det där rötterna börjar växa
så långt inne i dig.

Dina rosor på kinderna, ditt leende,
ditt skratt.
Jag tar livet av mig, grabbar en näckrosstjälk
och börjar klättra neråt.
Mot vattnets manande motstånd.

Luften tar slut,
måste simma upp till ytan igen.
Men jag vill inte,
för kanske
finns du där och väntar på mig,
sjöns botten.

Men jag når aldrig dit,

lik flyter upp till ytan.