Bettan var ledsen. Hon gick på den stora tomten, ute på landet, i skärgården. Hon hängde med huvudet. Bettan som alltid brukade vara rakryggad, sprudlande och fylld av idéer och galna upptåg. Hon sparkade, med svängande ben, håglöst till en sten. Hon kände sig som ett rynkigt sladdrigt sviskon, felinlagd, i en konserverad vattnig persikoburk. Curt-Evert var också ledsen. Han var Bettans lillebror. Bettan var tio och Curt-Evert sju. Han luffade Bettan i hasorna. De som älskade skärgårdsön och den stora varierande, kuperade tomten. Där tiden var äventyrsfylld.

Tomten var stor och sluttande. Huset låg i mitten och var omgärdat av buskar, rabatter och fruktträd. Nedanför huset var ängsmark, ner mot stranden, båtbryggan och viken, som låg skyddad ut mot Saxarfjärden. Vid båtbryggan låg deras lilla eka och kluckade ensamt. Vid sidan om båtbryggan var en liten sandstrand, sedan kom klipporna. De som på sommaren alltid så varma och mjuka. Klipporna.
Ovanför huset var berget. Ett brant berg med stock och sten och några tallar. Berget var högt, sen kom skogen och deras slingrandes, rötterihoppstigar. Deras stora spännande skog, som alltid inbjöd med värme och vänsällhet, till nydanande upptäcktsfärder. De tillbringade varje helg och lov på ön. En tid som alltid var fylld av upptäckande glädje.
Men idag gick Bettan och Curt-Evert runt på berget planlöst utan glädjen. Bettan var ledsen. Curt-Evert var ledsen. Deras mamma var sjuk. Hon låg på sjukhus. Hon hade gjort det ganska länge nu. Pappa var tyst. Han byggde på huset. Han byggde en tillbyggnad på baksidan. Där dasset hade stått. Dasset stod nu provisoriskt på berget. I tillbyggnaden skulle det bli toalett, badrum och bastu. Det var väl bra. Men pappa var tyst.

Men eländes elände. Det betydde att varje helg kom Rudolf ut. Han kallades Rulle. Rulle-Bulle, i tyst samförstånd av Bettan och Curt-Evert. Han var jättestor och hade en stor rund mage. Han hade en rund kal fläck på huvudet som glänste fettigt i solen och ett smutsigt födelsemärke i mitten. Svart flott stripigt hår. Han hade alltid en solkig nätundertröja på sig. Som han skulle fånga fisk. Han luktade fisk. Han luktade illa. Han var pappas arbetskompis. Han pratade hela tiden med bullrig röst. Han pratade hela tiden medan de arbetade. Han pratade när han drack pilsner. Han pratade bullrigt till frukost och han pratade bullrigt med Tv,n. Pappa var tyst.
Bettan och Curt-Evert tyckte inte om Rulle. Rulle tyckte inte om dem. Rulle tyckte inte om barn, i allra största allmänhet. Han snäste fräste och domderade. Han åt upp all äppelkaka, vaniljsås och allt som var godis. Han åt upp jordgubbarna, pannbiffen, bananerna, leverpastejen, kycklingklubborna och jordnötterna. Han bara hänsynslöst skyfflade in allt han kom åt och svällde och svällde och tog större och större plats i tid och rum. Han sa till Bettan och Curt-Evert att gå och lägga sig, sedan satt han på verandan och hällde upp starkt i glasen, blev grov i mun och rapade och fes ljudligt och illaluktande. Han var en pina. En enda stor gissling.
Resultatet blev att han satt på dass och fastnade där, i flera timmar, varje söndagsmorgon.
Där satt han och tryckte ut sin gegga, i lass, under ljudliga, ibland synes vällustiga stön.
Dasset var alltid överfullt och som det stank. Stank även i sin ägare av öppen luftning. Bettan och Curt-Evert hade börjat sila sin stråle över ljungs tuvor istället.

Bettan hade satt sig på en stor sten, med kutig rygg, på berget. Curt-Evert satt på en sten bredvid. De stirrade oseende, håglöst ut över sjön med huvudet vilande i handen. Något måste göras tänkte Bettan, medan hon huttrade i dysterhetsblåst. Hon såg ut som en torkad vindruva, med pannan i djupa veck. Varför, sa inte pappa något? Han var bara tyst. Det var sen lördagseftermiddag. Snart skulle de äta, sedan säng, sedan buller, rap och fisar.
Plötsligt sakta, med blicken inåtvänd, sken Bettans ansikte sakteligen upp och hon hoppade ner från stenen. Plötsligt var det full fart på henne. ”Jag har en idé sa hon och pilade iväg.” ”Vänta, vänta, Bettan skrek Curt-Evert.” ”Vart ska du?” ” Hem till Anders och prata med honom och Tommy och Göran.” De var Bettans kompisar. Göran var Anders storebror och var tolv.  Bettan for över stock och sten genom skogen. Curt-Everts ben gick som trummepinnar efter.

På kvällen var det som vanligt. Tidigt i säng. Buller och bång, allt högre och högre, rapar och fisar. Hela verandan riste och skakade. Pappa var tyst.

Nästa morgon vaknade Bettan och Curt-Evert och åt frukost. En illaluktande stinkande Rulle med blodsprängda röda ögon, släntrade in i köket. Gud vad han luktade. Ruttet.
Barnen försvann snabbt ut genom dörren och ut i det fria.

Efter en stund kom Rulle ut och gick på dass. Han stängde dörren om sig och låste från insidan med haspen. En kort stund efter, stacks en tyst barnhand fram och lade på haspen på utsidan. Två störar kom fram, av var sina två barnahänder och trycktes in på var sin sida, där fram, bakom tegelstenarna, som låg under dasset. Sex barnhänder tryckte på bakifrån dasset. Så for tegelstenarna iväg, snabbt, med störarnas hjälp och nu var det fem par barnhänder som kraftigt flåsande, tryckte på bakom dass. Dasset började vingla och gunga, där det stod halvt i luften, i bergssluttningen. Rulle for upp med ett vrål med byxorna runt vristerna och tog sig mot dörren, som var låst, vilket gjorde, att hans vikt var den sista bidragande orsaken, till att dasset långsamt tippade över och föll framåt i slänten, för att med ett brak hamna i en fyrtiofemgradig vinkel med dörren nedåt i backen. Fem par barnben sprang attan snabbt till skogs.

Rulle fick hela dasstunnan över sig. Rulle fick krypa ut genom den rinnande smeten. Ut genom det trasiga, som tidigare hade varit underredet.
På trappan stod pappa, som kommit ut när han hörde braket. Rulle, hållandes sina byxor på halv stång, galopperade ner till huset.  Fäktade och skrek och gormade. Ur hans mun kom ord som fick en att associera till en grodtävling i maratonlopp. Många, många fula ord. En frätande svada. En tirad som luktade lika illa som han själv. Pappa tittade. Stirrade. Så började han skratta. Och skratta. Rulle tvärstannade framför pappa. Rulle blev tyst. Pappas hela lekamen skrattade guppiguppi. Rulle blev knallrött upplåst, en färg som sakteligen började gå över till blyton. Sedan lade Rulle av en ramsa till. Försvann in i huset och var ute igen på två röda sekunder med sin väska i handen.
Han begav sig, i bestämt språng till sin bil, med ett kroppsutseende, liknande heltäckande krämig chokladpudding. En brun stor klick på näsan, smått rinnande. Droppandes, drippandes, gulslemmiga ögonbryn. Brunfläckigt klistrigt toalettpapper fladdrandes, för vinden, i håret och mellan benen. Han hade till och med ett klibbigt missfärgat toapapper, släpigt flaxandes efter sig, i ena skon. Han for iväg med en rivstart. Han kom aldrig tillbaka.

Efter några timmar kom två barn insmygandes. Pappa var tyst. Han sa ingenting.
De åt äppelkaka och vaniljsås med pappa på verandan på kvällen och tittade ut på den blanka fjärden. Bettan och Curt-Evert var mindre ledsna.




(Men vad som är en väl bevarad hemlighet, är att Bettan fick blodad tand. Efter det har hon gjort sitt bästa, för att vältra alla sketna skithus, med rent skit i, som hon stött på genom livet)