Det krävs luft men inte mening, att säga som du tror, men aldrig veta. Mer än att vi skriver.

Jag kan därmed inte säga mitt namn. När jag,
som så ful har varit, för då ljuger jag,
vill lämna dig kvar i enbart syfte om
att behålla mina ideal.

Därför lämnar jag mig själv åt andras uttryck, varför, liksom ett menande gör sitt om det ges luft.

Att människor blommar, att här är trångt har jag sett, det vet jag. Ett följeslagarens ord lämnar på de krav åter min tanke utanför, mig själv, som med orden också följer med. Varifrån hos mig skapas ett tomrum, om än samma rum att åter möblera.

Det är ett tomrum lägrat ens ej av gårdagens menande eko,
ter sig inte som annat än en meteor.

Där människor nu vistas många krävs en salong, med estetisk prägel.
I fyllda salar är det därför inte förundransvärt att man glömmer sitt eget rum, då ljudet sjuder bara inom de största ramar. Ljud vill jag argumentera för, mer än vad ordets uppfinning troddes kunna vara, ändock fortfarande ord.
En salong till för att fylla med just dessa ord, åter försvinna i form av ett svar, som på nära håll kan låta "En som tänker för långt utan ord är ingen", men fortfarande bara ljud. Det moment som kräver mig på ideal.
Nu undrar jag på vilken sida jag befinner mig, hur sympati blir möjligt, när vi alla delar samma meningar har jag ju bevisat att jag förstår. Annat vore teoretiskt inte möjligt. Det är nog det som utgör festen och dess rus enda medium, ej förrän du har skapat ljud, som bara är ljud, kan du vara tyst, men aldrig som tidigare återgå till den plats som bringat mening.

Tänker gör jag för långt, sägs det till mig.

Att tänka ger jag upp i salongen, alla mina möbler skänkte jag just salongen. Glömmer jag kanske därför hem, för alltid, där mina tankar ägnats rum.