jag vill kritisera de människor som eldar sin tanke för att vara ett monument
den egna tanken, den som ännu är sluten av blod och kropp, av ben och tystnad
och ur egen självkritik,
från vad jag själv tror mig ha förstått
eller åtminstone erfarit
att inte förrän
tanken har skrivits ned
inte bara syns i ditt eget förnuft
förstår du att;
kanske är där tomt, omöblerat, vad som i rader har yppats

när jag nu också skriver
att den ljudlösa rad, den i ditt huvud
som med all verklighet förankrad i en oförmåga
du själv inte förstår, ens känner till,
inte heller är tillräcklig

men, på något vis måste det som så ändå vara, när du argumenterar för lika värde, rättigheter, metafysisk moral. du dömer omgivningens tankar utifrån en specificerad ordföljd, en sådan som ömkats i tid men som till intet blir mer för det. du dömer inte från en vistelse hos individen och dennes intuitions icke-linjära landskap, för något sådant är inte möjligt. döm som så din tanke själv därefter - skriv ned den.