Sönerna kämpade om den sista paltebiten.
Med törnen svingandes över huvudena sprang dom som stuckna grisar till attack.
Den magraste utav dom var lätt om fötterna medans den kraftigare hade ett bättre grepp,
Båda ville åt den och bli någelunda mätta.
Födan var inte direkt stor i byn så här lides.
Gafflarna stod i högsta hugg mot bytet. Hugg efter parering, motattack efter parering.
Så höll dom på i tusentals år utan att förstå att livet passerat deras cirkel utav strider.
Då dom inte kunde erinra sig om vad det var dom slogs över satte sig bröderna i en slags vakenhet på soffkanten, beredda till försvar.
Dom såg sig vaket omkring i rummet, som om dom hade vaknat upp ur en hemsk dröm. Rummet likande inte längre det varma och sköna hemmet dom en gång haft sin stora kärlek till. Det var förfallet och ruttet. Nästan Som om dom levde under mark i ett gryt. Man kunde bara se fragment där möblerna hade stått, träpelare och träbittar som varit stolar och vackra föremål.
Dom såg mot de stället där bordet en gång stått. Där låg nu mera en hög utav mörknande och möggliga träbitar. Mitt i högen utav det ruttna låg nått som skulle kunna liknat en talrik för mycket länge sedan. Mitt på talriken låg en stenliknande skulptur utav en klump.
Bröderna satt där i tårar, dom viste nu att dom inget mera ägde. Allt de dom hade haft kärt och älskat hade för länge sedan varit förgånget. Alla de människor dom hade älskat och tyckt om var borta. Det ända dom hade kvar var en bror, en bror dom hade hatat så länge. Dom såg på varandra i förståelse. Tårarna ran som uttrokade brunnar som just hade varit med om ett skyfall från himmelen. Nu förstog dom varandra, dom hade varit hatiska för ett så litet föremål.
För länge sedan hade dom älskat varandra och kunnat get livet för den andre. Nu ville varken den ena eller den andre leva mera. Det hemska brottet dom hade begått stog så högt. Sårat och förstört hade dom gjort, varit själviska som egoistiska tölpar. Bara förstört en värld som en gång varit vacker. Med rosor och blad, men som nu hade förvandlas till en törnevärld full av besvikelser och sorg. Allt var deras fel kände dom. Sorgen var så stor att dom varken orkade eller ville leva mer.
Så stälde sig den älsta broden sig upp. Gick mot dörren, som man knappt kunde kalla dörr. Med en lätt puff föll den samman i en lyckans suck. Att för sista gången få ge liv till någon som länge väntat på att livet skulle börja.