Solen sipprade försiktigt och tveksamt in i rummet. Fönstret satt uppe i det höga taket så solens strålar lyste upp hela rummet, förutom ett litet hörn. Detta hörn blev aldrig smekt av solens strålar på grund av att vägen gick ut på just denna plats och hindrade det. Detta var inget man la märket till i första taget, men när man som jag suttit i tre år och betraktat samma rum så lägger man sånt på minnet. Jo det är tre år på dagen nu. Väggarna är helt vita precis som när jag först kom in här. Stolen som står exakt under fönstret står på samma ställe, fast den har blivit sliten av alla gånger jag suttit på den. Sängen, som är bäddad med vita lakan ser i stort sätt alltid ut på samma sätt. Jag bäddar alltid den så fort jag går upp. Jag står inte ut med smutts och oreda förstår ni. Det finns bara en dörr här inne som här olåst, och det är dörren till städskåpet. Jag städar i stort sätt varje dag, jag tål som sagt inte smuts. Här inne finns också ett väldigt litet skrivbord, vilket är den ända möbel som förändrats sen jag kom hit. Ni förstår att jag har ett stort behov av att skriva. Det är det jag gör när jag inte städar, äter eller sover. Och eftersom jag bara har tillgång till en viss mängd papper i månaden skriver jag på skrivbordet när tillgången på papper tar slut. Så mitt skrivbord är i stort sätt fullklottrat, och det är en av de få saker jag inte kan tvätta bort. Jag är tvungen att spara allt jag skriver. Men just det, rummet höll jag på att beskriva, och det mörka hörnet. Oavsätt vilken tid på dygnet det är eller hur solen rör sig så vill den inte lysa upp det hörnet. Jag har aldrig vågat befinna mig i det hörnet. Jag kanske är lättskrämd men det är något kusligt med det hörnet. Jag har fått för mig saker, som hänt i det hörnet. Det kan bara vara bivärkningar av min galenskap. Men nått säger mig att det inte är så. Jag sa att väggarna var helt vita, det är inte riktigt sant. I hörnet har väggen en mörkare färg. Det är som någon har stänkt någon vinröd vätska och försökt tvätta bort den otaliga gånger och måla över det så det till slut inte ska synas, men jag ser det mycket väl. Det är bara en mycket svag nyans, vilket är svårt att se eftersom det alltid är en skugga vilande över hörnet. Och det kan ju bara vara en illusion, men jag tror inte det. Nu hakar jag upp mig en massa va? Jag har börjat få lätt för att göra det på senare tid. Dårskapen håller på att ta över hela min hjärna. Håller på att förgöra mig, och till min hjälp har dom stängt in mig i ett vitt litet rum. Dårskapen trivs här, medan jag vantrivs. Detta för med sig att dårskapen är den starkare individen och tar snart över mig fullständigt. Nu är det stor tid för mig att jag tar och städar, det var allt för längesedan, dammpartiklarna håller på att förena sig till smutts.