Förut,
i gårdagens luft,
då,
då,
hade kanske till och med rockmusiken
kommit för att rädda mig

Nu står jag här och håller i min hand
ett porträtt.
Ett gammaldags porträtt med
ansikte på duk. I mitt rum
har händelseförloppet antagit en närmast
statisk position.

En gulnad
går inte att undvika
när tiden löper fritt.

På knä i en gränd,
vädjar till dig,
sätt hjulet i rullning
bränn och förstör. Ge min värld
en pånyttfödelse, en komet. Ett nytt namn;
säger Entropiken dig
någonting alls?
Du är ljuset som slipper in.