Sakta bryter skymningen sitt mättade lyster
Och splittrar gryningens dova palett
Kysser ömt sin ljuva syster
I en månskens kyss i olivgrönt och violett

Fjärran hörs nattugglans eviga klagan
Likt en mistel i midnattsslöjan
Sjunger forna tider och den eviga sagan
Om den torkade mynnig där floden rann

Vinden smakar på björk och gran
Rasslar försiktigt i ormbunkssnåren
Månen lyser på gräsets sidenman
Såsom månen ter sig tidigt om våren

Daggen droppar där älvorna dansa och sjunga
I mossens fuktiga dimma de råkas
Svävar lätt i slöjor täta och tunga
Med okända ord de språka

Snart skingras dansen av morgontimman
Snart tystnar nattugglans ensliga rop
Mörkret flyr, likaså dimman
Ner i närmaste håla och grop.

Sakta bryter skymningen sin mättade lyster
Kastar sin spegling i gläntans svarta myr
Kysser ömt sin ljuva syster
Natten flyr, dagen gryr